Klassresa med Kristersson

Ledare Artikeln publicerades

Den ”vuxne i rummet” angrep inte andra i sitt jultal. Ulf Kristersson tal var istället en djupt ideologiskt färgad berättelse.

Ett ovanligt ideologiskt jultal av M-ledaren Ulf Kristersson.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Ett ovanligt ideologiskt jultal av M-ledaren Ulf Kristersson.

Med tanke på att Kristersson talar om behovet av "vuxna i rummet" var något julfyrverkeri av invektiv inte väntat. Men Kristersson betonar verkligen betydelsen av att skapa opinion, istället för att haka på opinioner.

Det var inte bara en liberalkonservativ vision av social rörlighet som M-ledaren Ulf Kristersson skisserade i sitt jultal. Det var också en alternativ berättelse om hur Sverige utvecklats. Om Fredrik Reinfeldt talade om Socialdemokratins omistliga bidrag till välfärdsstaten underströk Kristersson det lutheranska arvet prägel på Sverige och socialpolitikens historiska rötter.

”Social rörlighet” kan stå för en mycket individualistisk syn på samhället där stora sociala orättvisor legitimeras av att ett fåtal genomför en klassresa. Det sociala kontraktet eller den svenska modellen handlar ju också om att hela befolkningen genom värdeskapande tillväxt ska få det bättre.

Det som för en utbildad elit kallas resa och rörlighet kan också för andra människor exempelvis för landsbygdsbon vara lika med ett uppbrott. För den som värdesätter och är i behov av sociala relationer mer än den resursstarke akademikern har platsen också större betydelse. Kristerssons ord om att det ”viktiga är inte var man kommer ifrån utan vart man är på väg” kan kontrasteras mot just de historiska rötter som han nämnde i talets inledning. Ett av nya moderaternas förenklingar vara också att rörlighet sågs som en väg ut ur institutioner - familj, plats, folkrörelse, som betraktades som exkluderande.

Men med dessa små anmärkningar har Kristersson hittat ett viktigt politiskt område som Moderaterna tidigare varit alltför ointresserat av.

Understrykandet av att social rörlighet också omfattar hela generationer stärker Kristerssons resonemang och distanserar det från en alltför individualistisk hållning. ”Ingen ska ärva föräldrarnas problem”, kompletterar Kristersson. Hans profilfråga ter sig således alltmer genomarbetad och sätts in i en mer genomgripande politisk berättelse om hur svenskt välstånd vuxit fram. Reinfeldts arbetslinje och Kristerssons sociala rörlighet kopplas samman. Så knyts också den moderata säcken ihop, lämpligt nog i ett jultal.