Kalmarpolitikerna som förtrollades av DDR

Ledare Artikeln publicerades

År 1981 reste kommunalråd från Kalmar till Östtyskland och lät sig charmas av diktaturen.

Det är lätt att ta friheten för given. Framförallt här i Sverige och i andra västländer. Häromdagen påmindes vi dock om hur ofriheten för inte så länge sedan dominerade över nästan halva Europa. Förra måndagen, den 5 februari, hade Berlinmuren varit riven lika länge som den hade varit uppe: i 10 316 dagar. Fram tills den punkten hade synen av en hel mur snarare än en riven varit det mest normala bland befolkningen i Berlin, åtminstone bland de som var med när den uppfördes år 1961.

Många betraktar nog gårdagens händelser som något som man kan lägga bakom sig - nu är det frid och fröjd och allt är glömt och förlåtet. Men det är en slapp inställning. Den naivitet som vissa svenskar, även makthavare, visade och fortfarande visar gentemot de övergrepp som begicks i Östblocket finns ännu kvar i minnet hos alla de som drabbades av förtrycket.

År 1967 etablerades ett DDR-kulturcentrum i Stockholm som bland annat arrangerade diverse föreställningar och konstutställningar runt om i landet. Ett exempel är från när DDR-kulturcentrum, i samarbete med Riksteatern, anordnade en dansuppvisning i Kalmar med dansare från DDR:s statliga folkloreensemble, som uppmärksammades i Barometern den 21 oktober 1976 med rubriken ”Färgprakt från DDR”. I artikeln fanns det inte ett spår av kritik vilket är bisarrt med tanke på att föreställningen i högsta grad hade ett politiskt syfte. I stället kunde man i artikeln hitta rader som "Till slut skymtar en vacker flicka och dansen påminner om vår Vingåkerdans". Barometern gick rakt in i fällan och lät sig användas som en marknadsföringsplattform för DDR.

I Barometern (21/10 1976) kunde man läsa om de dansande östtyska ungdomarna från DDR:s statliga folkloreensemble.
I Barometern (21/10 1976) kunde man läsa om de dansande östtyska ungdomarna från DDR:s statliga folkloreensemble.

Det mest anmärkningsvärda utifrån en lokal synvinkel sker dock så sent som i mars 1981. Under fem dagar genomförde Kalmars kommunledning, med bland andra två kommunalråd från Socialdemokraterna och Centern en resa till Rostock, Östtyskland. De blev inbjudna av Östtysklands ambassadör och syftet med resan var att diskutera om handelsförbindelser mellan Kalmarregionen och DDR.

I klassisk kommunistisk anda såg de östtyska värdarna till att svenskarnas resa blev en fullspäckad orgie i socialistisk överlägsenhet. Bland annat besöktes ett sjöfartsmuseum som låg inrymt i en gammal kyrka vilket gav ett av kommunalråden ”idéer om hur Ångkvarnen i Kalmar kan bli ett vackert museum”. En tjänsteman från kommunen inspirerades också under resans gång då vederbörande fick se ”många olika varianter på effektiv och informativ presentationsteknik”. För tidningen berättade personen ifråga att ”Jag har en rad idéer med mig hem som jag hoppas kunna utveckla i Kalmar”.

Kalmars kommunledning fick besöka flera platser i vilka de hämtade inspiration ifrån.
Kalmars kommunledning fick besöka flera platser i vilka de hämtade inspiration ifrån.

Inte heller det andra kommunalrådet förblev oberörd av resan till DDR. Bland annat imponerades han av landets kulturverksamhet och att dagisbehovet täcktes upp till 92 procent. ”Vi vore glada om vi kunde komma upp till 60 procent i Kalmar”, sade han till Barometern. I tidningen fick vi också veta att Rostockdistriktet hade hämtat hem fler guldmedaljer i Moskva-OS än vad Sverige och Frankrike hade gjort tillsammans och att det ”inte existerar någon varvskris” i DDR. Kalmar varv hade gått i konkurs bara ett år tidigare men i Rostock var arbetarna ”garanterade jobb fram till år 2000”.

”Varvskris, vad är det?” undrar östtyskarna enligt Barometern (26/3 1981)
”Varvskris, vad är det?” undrar östtyskarna enligt Barometern (26/3 1981)

Lite mer kritik kunde skymtas i de sista artiklarna när politikerna väl var tillbaka i Kalmar. I dessa berättade de att de förmodligen inte hade ”sett allt” och att landet DDR var slitet och omodernt. Men denna slutliga konstaterande kunde omöjligen väga upp för det ohämmade smickret som Barometerns läsare redan hade fått ta del av under flera dagar. Smicker som lyftes fram i rubriker, ingresser och citat. Dessutom avslutade ett av kommunalråden med att säga att ”Det verkar trots allt som att befolkningen har en viss möjlighet att påverka vad som händer” och syftade på det faktum att det fanns fem olika parter i landet (alla socialistiska).

I dag går det inte att tolka på något annat sätt: kommunalråden förminskade problemen i DDR in i det grövsta och de var dessutom medvetna om det. Att knyta ”vänskapsband” med en diktatur och tala om för omvärlden att DDR inte var så hemskt var viktigare än att ta hänsyn till landets befolkning. Även tidningen gjorde sig skyldig till att basunera ut DDR:s budskap. Det går inte ens att motivera resan med diplomati, eftersom de inte var diplomater. De var kommunpolitiker. Kommunpolitiker som fick en resa som de njöt av medan den östtyska befolkningen led i det tysta. Förhoppningsvis har de nu i efterhand insett sitt misstag.

Åtta år senare, 1989, revs muren och glädjen gick inte att ta miste på. DDR skulle senare enas med Västtyskland. Inga vänskapsband i världen mellan Kalmarregionen och DDR kunde överträffa det.