Jihad på norska
Ett reportage i senaste numret av Neo blir plötsligt otäckt profetiskt. Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, berättar om när franske medborgaren Mehdi Nemmouche i maj sköt ihjäl fyra personer inne på judiska museet i Bryssel. Nemmouche är jihadveteran och har krigat i Syrien.
Enligt svenska säkerhetspolisen har minst 80 personer rest från Sverige till Syrien för att kriga, och drygt hälften av dessa har återvänt till Sverige. Gudmundson har kartlagt 18 svenska Syrienjihadister närmare, bland annat med hjälp av sociala medier där jihadisterna gärna lägger upp propagandafilmer och skrytbilder. En särskilt skrämmande bild visar en man från Stockholm som håller en kalasjnikov och ett avhugget människohuvud.
Gudmundson varnar för just det som nu händer i Norge: Att Syrienveteraner som återvänt hem till Sverige ska begå terrorbrott här, eftersom de är ”ideologiskt skolade i en politisk åskådning som förklarar att det är varje sann muslims plikt att bedriva heligt krig mot västvärlden”. Som Mehdi Nemmouche gjorde i Bryssel.
Naturligtvis är risken på hemmaplan inte den enda orsaken att försöka förhindra rekrytering av svenska jihadister. Exemplen i Gudmundsons text och bilden på mannen med det avhuggna huvudet visar att de svenska krigarna begår fruktansvärda brott i Syrien, vilket borde räcka som skäl. Men eftersom varningar om de svenska jihadisterna hittills har avfärdats av kända svenska muslimer med att det är inget att vara orolig över, det är inte konstigare än att svenskar deltog som frivilliga i finska vinterkriget (Mehmet Kaplan, Miljöpartiets gruppledare i riksdagen och före detta ordförande för Sveriges Unga Muslimer), och att de som åker från Sverige till Syrien bara är engagerade och vill hjälpa till (Rashid Musa, nuvarande ordförande för Sveriges Unga Muslimer), kanske hotet mot Norge kan leda till att vi i Sverige börjar ta problemet på allvar.
Vad som framför allt vore önskvärt är att andra svenska muslimer än de vi är vana vid att höra i det offentliga samtalet skulle börja delta i debatten. Att vanliga, svenska, muslimska mammor och pappor, skolkamrater och idrottstränare berättade hur det gick till när unga män i deras närhet radikaliserades och blev jihadkrigare, och vad de tror skulle kunna förhindra sådana processer.
Lagstiftarna och säkerhetspolisen behöver naturligtvis också vässa sina verktyg för att förhindra jihadrekrytering, men det finns gränser för vad staten kan åstadkomma. Religionsfrihet och rätten att inte bli åsiktsregistrerad är fundament i en demokrati och rättsstat, och får inte åsidosättas. Skulle det ske är risken dessutom stor att den upplevda repressionen i sig leder till ökad radikalisering.
De vanliga muslimerna är därför viktiga. De har rimligen insikterna och kunskaperna som krävs för att vi ska kunna minimera jihadrekryteringen. Deras deltagande i debatten skulle förhoppningsvis också påminna alla icke-muslimer i Sverige om att majoriteten av svenska muslimer är fredliga människor som vill leva sina liv och utöva sin tro utan våld och terror, vilket är viktigt om inte de muslimfientliga attityder som redan finns ska växa ytterligare. På den punkten har kända svenska muslimer som Kaplan och Musa tyvärr misslyckats, genom att bagatellisera problemet med svenska jihadister.
Marika Formgren