Investeringsstöd är sämsta sortens subvention
Regeringens anspråk på att ha drivit upp byggtakten i Sverige var tvivelaktiga från första början. När nu byggandet minskar - Boverket uppskattar att det påbörjas elva procent färre bostäder i år än förra året - lär regeringen dessutom undvika allt tal om politiska orsakssamband.
En nyhet från regeringen säger dock ännu mer om hur verkningslös bostadspolitiken har varit. Stödet för hyresbostäder ska reformeras, meddelas det. De företag som tar emot investeringsstöd för att bygga hyresrätter får nu en högre ersättning per kvadratmeter och får dessutom ta ut en högre hyra av hyresgästen.
Samtidigt satsas ännu mer pengar på den så kallade byggbonusen, det statliga bidrag som kommuner kan få om de följer gällande, har några nyanlända invånare och ger startbesked för bostadsbyggande.
Att regeringen höjer investeringsstödet har en enkel orsak: pengarna har inte gått åt. Av 11,3 miljarder kronor som sattes av för stödet under en fyraårsperiod har hittills bara 2,6 miljarder använts. I Stockholm, där det verkligen har rått en byggboom under senare år, har bara 700 lägenheter byggts med regeringens stöd. Ur företagens perspektiv är det helt enkelt ofta mer lönsamt att bygga utan stöd och kunna ta ut högre hyror.
Men mycket tyder också på att det ursprungliga syftet med låga hyror har förfelats. Det är ”inte rimligt att de pressade hyrorna i de av samhället subventionerade hyresrätterna inte i första hand kommer hushåll med låga eller genomsnittliga inkomster till del”, skrev regeringen inledningsvis. Lägenheterna som byggdes med investeringsstöd skulle därför förmedlas av en kommunal bostadsförmedling som skulle sträva efter en ”blandning av hushåll”. Här fanns en tydlig bostadssocial idé.
Detta perspektiv försvann dock någonstans på vägen. I de nu gällande föreskrifterna står bara att hyresvärdarna måste ställa ”rimliga krav” på den sökandes ekonomi, vilket närmare bestämt betyder att det räcker med att det är ”sannolikt” att hyresgästen kan betala hyran. Principerna för förmedling av bostäderna ska vara öppna och transparenta, men syftet säger reglerna inte längre någonting om. Ett renodlat kösystem är fullt acceptabelt, även om det stänger nyanlända ute. Lägenheterna i Kajalen i Kalmar, till exempel, fördelades efter kötid.
Stödet leder således inte nödvändigtvis till att det byggs mer - många av bostäderna hade byggts i vilket fall som helst - eller till att personer med svag ställning på bostadsmarknaden får någonstans att bo.
Däremot blir hyrorna lägre för de lyckligt lottade som får bostäderna - lyckligt lottade som kan vara nyanlända eller pensionärer, men lika gärna yrkesverksamma eller personer som behöver en övernattningslägenhet. Den bostadspolitiska nyttan är med andra ord högst oklar. Sällan har så mycket pengar haft så liten effekt - det är för väl att inte mer har gått åt.
