Ingen blir språkdränkt idag

"Det är dags att stärka gemenskapen mellan stad och land”, sa Stefan Löfven en gång i ett tal. Men i spåren av 2015 års flyktingkris har det motsatta skett. Små och resurssvaga kommuner fick först ta ett oproportionerligt stort ansvar - och har sedan fått kritik av statliga myndigheter för att de inte lyckas uppfylla alla plikter de har enligt lag.

Högsby kommun är senast att bli klandrad. I Skolinspektionens beslut för förskoleklass och grundskola efter tillsyn i kommunen får Högsby kritik både för att det inte erbjuds och anordnas modersmålsundervisning och för att elever inte får studiehandledning på sitt modersmål trots att de har rätt till det. Exempelvis saknas studiehandledning på kurdiska språk och mandarin.

Huruvida kommunen har haft några rimliga chanser att uppfylla sina plikter bedöms däremot inte. Att kommunen har försökt rekrytera modersmålslärare men misslyckats innebär inte att kritiken mildras. Inte heller tillåts statistiken tala till kommunens fördel.

Ändå är utmaningen för en liten kommun uppenbar. Är 1993 var det 4,3 procent av barnen i grundskoleålder som var berättigade till modersmålsundervisning. På två år, mellan 2012 och 2014, nästan fördubblades andelen från 16,2 till 30,4 procent. Och 2017 nåddes den hittills högsta noteringen i kommunen: 47,1 procent av barnen i grundskolan var berättigade till modersmålsundervisning.

Att det skulle uppstå problem omkring rätten till modersmålsundervisning och studiehandledning - ett ganska löst definierat stöd till elever som riskerar att inte nå kunskapskraven - var uppenbart redan för några år sedan. Sedan 2016 har kommunerna möjlighet att ge modersmålsundervisning genom att anlita fjärrlärare som undervisar på distans.

Men det är en sen åtgärd i ett system som uppenbarligen har överlevt sig självt. När rätten till modersmålsundervisning infördes fanns farhågor om att invandrarbarn annars skulle bli ”språkdränkta”, förlora sitt modersmål och bara kunna tala svenska. Idag är den risken försvinnande liten.

Då fanns också en tro på tvåspråkighetens välsignelse som har visat sig svår att förverkliga. Undervisningen har av Skolverket beskrivits som marginaliserad och lågt prioriterad. Det märks också på förutsättningarna. Till skillnad från lärare i andra ämnen får obehöriga modersmålslärare bedriva undervisning utan tidsbegränsning. En obehörig modersmålslärare får också, till skillnad från lärare utan legitimation, anställas utan tidsbegränsning.

När det gäller resultaten finns visserligen ett samband mellan högre studieresultat och deltagande i modersmålsundervisning, men det går som Skolverket påpekar inte att slå fast att det förra orsakas av det senare.

Om det är något som tär på förhållandet mellan stat och kommuner, är det att kommunerna åläggs krav som de inte har någon möjlighet att leva upp till.

Och än mer betänkligt blir det när kraven inte ens kan motiveras på egna meriter. Modersmålsundervisningen är en idé från 1970-talet, en tid då Sveriges migrationspolitik enligt dåvarande invandrarministern Anna-Greta Leijon byggde på att inte alltför många hade den praktiska möjligheten att knacka på vår dörr. Ett enkelt sätt att stärka gemenskapen mellan stad och land skulle vara att avskaffa rätten till modersmålsundervisning.