Idrottspolitiskt stolpskott från V
När fotboll är i allas tankar kan det tyckas som ett politiskt genidrag att tala om satsningar på idrott. ”De barn som nu tittar på fotbolls-VM och hoppas ska bli nästa Durmaz, Toivonen eller Granqvist ska bara kunna anmäla sig till en fotbollsskola”, sa vänsterledaren Jonas Sjöstedt i Almedalen.
Vänsterutspelet om idrottsskolor saknar dock substans. Bakom de förvisso korrekta men förutsägbara iakttagelserna om idrottandets klasskaraktär - barn till lågutbildade är mindre aktiva än barn till högutbildade - och de likaledes korrekta iakttagelserna om att det är bra att röra på sig ryms i stort sett ingenting.
Den ”historiska satsningen” omfattar till att börja med bara 40 miljoner kronor, vilket är väsentligt mindre än vad Kalmar FF omsätter. De rikstäckande idrottsskolorna beräknas dessutom bara bli 300 till antalet, det vill säga en i varje kommun. Utrustning ska köpas in för tio miljoner kronor. Och själva verksamheten ska bestå i att existerande klubbar går samman och gemensamt erbjuder träningar i olika idrotter under en termin utan åtaganden eller kostnader för barnen eller deras föräldrar.
I Vänsterpartiets optimistiska vision innebär detta dessutom att idrottsföreningar kan börja samverka istället för att konkurrera om barnens tid och föräldrarnas engagemang. Hade föreningarna tyckt att det var effektivt att organisera sig på detta sätt, hade de dock redan gjort det. Och den krassa verkligheten är att de allra flesta som provar på fotboll en gång i veckan som tolvåringar, aldrig kommer att komma i närheten av att bli nya Durmaz eller Toivonen. ”Fler svenska idrottsframgångar”, som Vänsterpartiet efterlyser, kräver en typ av selektering som partiet troligtvis har väldigt svårt att stå för.
Vad säger det då att förslaget alls framförs? Det första är att politikens ambitioner sänks när konjunkturen viker. Vänsterpartiet har under de gångna åren kunnat förhandla sig till utgiftsökningar i miljardklassen – tack vare högkonjunkturen. Nu blir det svårare. Det andra är att kombinationen av Almedalsvecka och fotbolls-VM uppenbarligen stressar partiet till en form av miniutspel som om de gjordes av alla skulle skapa både förvirring och förakt hos väljarna.
Och det tredje är en påminnelse om att partiet fortfarande inte kan urskilja gränsen mellan stat och civilsamhälle. Trots allt tal om folkrörelsernas betydelse bortser partiet helt från att folkrörelsernas kraft finns i att människor organiserar sig själva, i att de satsar sin tid på det som de är allra mest intresserade av och att de gör långsiktiga åtaganden. Detta vet däremot alla de familjer som idag ägnar sig åt innebandy, orientering, ridning eller fotboll. Vänsterpartiets idrottsskolor är ett stycke opportunism, och inte ens särskild begåvad sådan. Det är ett präktigt självmål, helt enkelt.
