Hårresande polisförakt från vänsterkanten

Befängda frågor naturligtvis – men också frågor som ledande vänsterföreträdare sysselsätter sig med, och besvarar med två ja.

En av konspirationsteoretikerna är förre partiledaren Lars Ohly, som i inte alltför avlägsen historia var ministerkandidat i ett S-lett regeringsalternativ. ”Frågan måste ställas: har polisens egna politiska åsikter spelat roll i tjänsteutövningen?” frågar nu Ohly, efter att polisen förde bort en kvinna som störde SD-ledaren Jimmie Åkessons tal i Almedalen.

I ett tal vid RFSL:s mångfaldsparad fyllde Christina Höj Larsen, ledamot i Vänsterpartiets styrelse, på med misstänkliggörande:”Vi kräver – vi kräver – en polis som verkligen använder lagen för att skydda oss. En polis som inte sätter nazisters yttrandefrihet framför vår.”

Men längst gick nogändå kollegan i partistyrelsen Ali Esbati, som varnade för att gepolisen utökade befogenheter mot nazisterna i NMR. ”När man vill införa nya lagar i syfte att bekämpa nazister, bör man betänka att de lagarna ska beivras av samma polismakt som ganska konsekvent har varit slapp mot nazister men våldsam mot allehanda antifascister. Nya lagar ger större friheter att göra mer av detsamma”, skrev Esbati, som i riksdagen bland annat är suppleant i konstitutionsutskottet.

Det är nu sant att hanteringen, däribland polisens hantering, av NMR:s närvaro i Almedalen inte har varit någon framgång. Polisens ”defensifiering”, en taktik som syftar till minimering av våldsanvändandet genomdialog, kan ifrågasättas. En utvärdering kan mycket väl komma att visa att det har brustit i såväl kompetens som numerär.

Men vänsterns spekulationer om en dold polisagenda är något helt annat. Det bidrar till en skadlig politisering av en grundläggande samhällsfunktion. Det är ett missbruk av det förtroende som vänsterväljare bör kunna ha för sina företrädare. Och det är ett hån mot polisen som efter bästa förstånd och under otacksamma förutsättningar upprätthåller den svenska konstitutionen.