Fyra förlorade år för reformer
I SVT:s statsministerduell klagade Stefan Löfven på att Ulf Kristersson hade talat om krisläge i Sverige i en intervju med en utländsk tidning. Men vad Kristersson sa var detta: ”Det råder en kris för politikens förmåga att lösa problem. Klarar politiken att göra något överhuvudtaget?”
Frågan är fullt berättigad. Under mandatperioden har regeringen inte klarat att genomföra någon reform på något område av betydelse. Den stora omläggningen av migrationspolitiken var krishantering, inte reformpolitik.
Sjukvården fungerar exakt som för fyra år sedan: sjukhustung och personalkrävande. Den förnyelse som har skett har varit antingen småskalig (i form av mindre projekt) eller oavsiktlig (digitala läkartjänster). Av reformförslagen från utredningen Effektiv vård har inget setts till.
Arbetsmarknaden har inte heller förändrats. Utrikes födda är fortfarande arbetslösa i väsentligt högre grad än inrikes födda. Eftersom de utrikes födda har blivit fler, har också försörjningsstödet kommit att fungera som långsiktig försörjning vid arbetslöshet. Inga reformer har genomförts här heller.
På bostadsmarknaden är det samma historia. Bostadsbristen ska byggas bort, heter det. Men befolkningsökningen beror i hög grad på migration. De nya invånarna har inte råd med nyproduktion och får inte heller tillgång till den. Trångboddhet kan existera samtidigt som tomma nybyggen.
Problemet med att inga reformer genomförs är att alternativen utan undantag är sämre och dyrare. Sjukvården kan sluka resurser utan ände. Det går att plöja ner miljarder och åter miljarder i verkningslösa arbetsmarknadsåtgärder. Byggsubventioner är kostsamma och träffar inte de människor som är i störst behov av bostad.
Regeringen har ibland påstått sig genomföra reformer, men då har det alltid rört sig om utgiftsökningar. Språket har devalverats och värdefull tid gått förlorad. Nästa regering måste bli en reformregering.
