Fusk drabbar sårbara

Ledare Artikeln publicerades
Att få leva livet som andra, oavsett funktionsnedsättning, är en viktig rättighet i Sverige.
Foto:TT
Att få leva livet som andra, oavsett funktionsnedsättning, är en viktig rättighet i Sverige.

Försäkringskassans rapport om fusk med assistansersättning visar på djupgående systemfel som behöver rättas till.

År 2010 konstaterade Polisen i Halland i en intern underrättelserapport att assistansersättning utnyttjades av kriminella inom ramen för brottslig verksamhet med "nationell omfattning med internationella förgreningar och betraktas av Polisen i Västra Götaland som systemhotande".

Riksåklagaren (RÅ) reagerade och en strategisk samordningsgrupp bestående av Ekobrottsmyndigheten, Försäkringskassan, Migrationsverket, Polisen och Åklagarmyndigheten bildades. Det blev även startskottet för Försäkringskassans utredning om hur fusk och oegentligheter ska motverkas.

Assistansersättning är en unik och för brukarna ovärderlig förmån. Den goda intentionen med reformen, från 1994, var att människor med funktionsnedsättningar, som autism, eller varaktiga psykiska och fysiska funktionshinder, i görligaste mån skulle få ett liv som andra.

1994 fick 6 000 personer i genomsnitt 65 timmars assistansersättning i veckan till en kostnad av 3 miljarder kronor årligen. 2015 är det 16 100 personer som i genomsnitt har 128 assistanstimmar i veckan. Kostnaden är 30 miljarder per år. Att antalet timmar per person ökat är i sig inte konstigt. Samhällsutvecklingen har varit god och inte minst den tekniska utvecklingen gör att det finns mer att ta del av i livet i dag.

Men historien om reformen visar hur bristande kontroll över kostnadsutvecklingen, tidspressade handläggare, obefintlig reglering och uppföljning skapar en marknad för oseriösa aktörer. Trots larmsignaler från Riksförsäkringsverket, Riksrevisionen, parlamentariska kommittéer, utredningar och internt inom Försäkringskassan genom åren har verksamheten fortsatt att präglas av bristande kontroll.

Innan 2011 fanns inga krav på tillstånd för den som bedrev assistansverksamhet. Fram till samma år gjorde Försäkringskassan undantag så tidsredovisningar inte behövde lämnas.

Redan 2004 önskade Riksrevisionen att en långtgående redovisningsskyldighet för aktörerna skulle införas och kritiserade det oklara regelverket. Oberoende har analyser påpekat vikten av att specificera innehållet i vad brukaren får genom assistansverksamheten, men förslagen har inte genomförts.

Försäkringskassans bristande kontroll har flera orsaker. En är pressade arbetssituationer och en stor mängd aktörer. Privatiseringen i sig har dock inneburit en kvalitetshöjning för brukaren och skapat kostnadseffektivitet.

Istället är det tilliten som ställt till det. Myndighetens tillit till brukare och assistenter har i nästan alla fall fog för sig. Men en ordning baserad på tillit förenklar tyvärr för personer som vill lura systemen.

Resultaten i Försäkringskassans rapport borde vara en väckarklocka för hela myndighetssverige och en påminnelse för lagstiftarna om att reformer behöver beledsagas av kontroll. Annars drabbas de behövande och legitimiteten för välfärdssystemen minskar.