Framtiden kräver mer av partierna
Samtalen om hur gängkriminaliteten slutade ungefär som de inleddes; med ett parlamentariskt maktspel. När Sverigedemokraterna exkluderades från förhandlingarna av regeringen försvårades möjligheten till enighet. Vilken överenskommelse som än slöts skulle Sverigedemokraterna ges en huvudroll i efterspelet. Det är mot den bakgrunden som Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i nämnda ordning valde att lämna samtalen. Bara Centern som alltmer framstår som Januariöverenskommelsens bäste vän stannade kvar i förhandlingsvärmen.
Samtidigt illustrerar förhandlingarna regeringens inneboende svaghet. I många av frågorna ligger Socialdemokraterna numera närmare de borgerliga partierna än sin gröna koalitionspartner.
Det skapar en annorlunda atmosfär där regeringen inte uppträder med en röst utan med två. Ett S-accepterande av förslag från Moderaternas Johan Forsell eller kristdemokraternas Andreas Carlsson skulle splittra regeringen.
Regeringspartierna använder sig också av vad som framstår som svepskäl när de säger nej till flera av M/KD-förslagen som en särskild lönesatsning på polisen. Det stoppas med hänvisning till att statliga satsningar skulle strida mot den svenska modellens grundpelare, att arbetsmarknadens parter sätter lönerna. Samtidigt ingår i höstbudgeten en regeringssatsning på löner för specialistsjuksköterskor. Det är logiskt svårt att förstå att vad som är fel i det ena fallet är rätt i det andra.
Det finns dock skäl till lugn och eftertänksamhet också i kritiken mot Socialdemokraterna.
Nog för att kraven under sommarens Asap Rocky-debatt om begränsningar av häktningstider var mycket förenklad och ibland hysteriskt överdriven. Att regeringen avvisat eller mildrat krav från oppositionen på att betydligt fler brott ska omfattas av ”obligatorisk häktning” kan emellertid inte beskrivas i termer av haveri. Häktning är inget straff och kan drabba personer som sedan frias av tingsrätten.
Rättsapparaten skulle i dag också ha svårt att klara av att hantera fler häktade som ska behandlas med förtur av polis, åklagare och domstolar.
Ett införande av visitationszoner som också föreslagits i samtalen strider också mot många av de grundläggande rättsprinciper som i dag tas för givna. En klassiskt orienterad borgerlighet får inte tappa positionen av att också stå på tronen som rättssäkerhetens främsta försvarare.
Det är också dags att efterlysa politiska värden som ”nationens bästa” som håller på att försvinna från samtalet. De stora partierna brukar klara av att kompromissa och samtalen initierades av M-ledaren Ulf Kristersson. Nu har vi ett annat läge. Vi har också en på sikt tillitsundergrävande regeringssamarbete som ingen riktigt tror på. Lägg därtill bilden som skapas av att oppositionsledarna frotterar sig på ett ytligt kändispartaj. Framtiden kräver mer. Av både regering och opposition.
