För storartat för att misslyckas

Ledare ,
Det är i dagens utanförskapsområden som de nyanlända kommer att bo och leva.
Foto:

Det finns en föreställning om att Sverige är för stabilt för att gå sönder. Den är uttryck för storhetsvansinne, skriver Paulina Neuding.

Artikeln publicerades 13 april 2015.

Too big to fail, hette det under 2008 års finanskris. Vissa banker och kreditinstitut måste lösas ut med skattepengar för att de helt enkelt var för stora och viktiga för att tillåtas gå under. Men too big to fail säger också något om den psykologi som beredde marken för finanskrisen. Det fanns, visade det sig, en föreställning att vissa institutioner är för stora för att kunna falla samman, oavsett hur vårdslöst de behandlas. Det fick gå som det gick med lånen för att man litade på att jättar inte kan gå omkull.

Sverige är nu inte för stort för att misslyckas, däremot verkar det finnas en föreställning om att Sverige är för stabilt för att gå sönder, oavsett vilka påfrestningar samhället utsätts för. Ett mycket svenskt storhetsvansinne.

Skottlossningen på restaurangen i Biskopsgården i mars borde vara en påminnelse om att samhället är sårbart för segregationen. När bostadsområden delas, staten träder tillbaka, hopplösheten breder ut sig, skolorna sviker eleverna och kriminella tillåts ta över är resultatet våld. Även i Sverige.

Det borde också vara en påminnelse om att utvecklingen har gått mot just segregation, trots att politiker från höger till vänster de senaste trettio åren aldrig har lovat något annat än integration. 1990 hade vi tre så kallade utanförskapsområden. 2012 var de 186. Trots att bara Biskopsgården fått över hundra miljoner kronor de senaste arton åren i särskilda satsningar.

Det är en utveckling som delvis har mötts med ren historierevisionism. Under kravallerna som började i Husby sommaren för tre år sedan skrev Expressen att Husby är inte första gången, som om något motsvarande skulle ha drabbat Sverige tidigare i modern tid. Fredrik Reinfeldt hävdade i en intervju med DN:s Peter Wolodarski strax före valet att Tryggheten i Sverige växer och antalet brottsoffer minskar.

Det stämmer när det gäller dödligt våld, ett mönster vi delar med övriga västvärlden. Psykofarmaka och bättre traumasjukvård kan vara några förklaringar. Men det är inte sant att tryggheten skulle växa om man ser till skjutningar, våld mot ambulanspersonal, bilbränder, skolbränder eller gängens framfart i våra utanförskapsområden. (Se exempelvis Polisens rapport Kriminella nätverk med stor påverkan på lokalsamhället, oktober 2014).

De människor som nu trängs på överfulla asylboenden kommer till stor del att tas emot i samhällen och i områden som redan är svårt märkta av utanförskap. På så vis är förutsättningarna för att integrationen ska lyckas på många sätt sämre än tidigare. Ändå pågår debatten som om de senaste decenniernas utveckling mot segregation aldrig hade ägt rum. Integrationen är fortfarande ett lyft, en satsning eller myndighetsflytt bort. Det är som om Sverige vore för storartat för att misslyckas.

Paulina Neuding

Jurist och chefredaktör för den borgerliga tidskriften Neo.