Flaggskeppet blir en reform som ingen vill ha
Den stora reformen av Arbetsförmedlingen är inte ens påbörjad, men redan börjar nödlösningarna planeras. Det är intrycket av veckans nyhet från regeringen, som uppenbarligen inte heller på detta område tror på sin egen politik.
I januariöverenskommelsen som ligger till grund för regeringens politik står följande: ”Ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben ... Ersättningen till aktörerna ska i huvudsak utgå från hur väl de lyckas med att få individer i varaktig sysselsättning, givet behoven hos den arbetslöse.”
På dessa incitament kan begåvade fristående aktörer bara reagera på ett sätt: genom att etablera sig på de orter där de har goda chanser att hjälpa individer till varaktig sysselsättning, och undvika de orter där jobbchanserna är små. Dessa senare orter torde i hög grad vara samma som Arbetsförmedlingen nyligen har övergivit.
Den abrovink som arbetsmarknadsminister Eva Nordmark presenterade i veckan går ut på att även kommunerna ska bli fristående aktörer och kunna fylla igen alla blinda fläckar som uppstår till följd av reformen. Arbetsförmedlingen kommer inte att ha något kontor i varje kommun, vad Nordmark tydlig med. Men däremot kan man tänka sig att kommunen erbjuder samma typ av tjänster som privata aktörer gör på större orter. Detta ska nu utredas.
Problemet är bara att denna nödlösning, som nödlösningar ofta gör, skapar nya problem. Ska kommuner till exempel få arbeta som fristående aktörer också i kommuner där det finns privata alternativ? Och är det på mindre orter rimligt att kalla ett system där många arbetssökande bara har kommunen att gå till för ett valfrihetssystem?
Den stora bristen är dock att det system regeringen nu tänker sig är som upplagt för en expansion av offentlig sektor. På de orter där privata aktörer inte vill etablera sig är med största sannolikhet kommunen den dominerande arbetsgivaren. Om dessa kommuner samtidigt, i sin egenskap av fristående aktörer, får ersättning grundad på hur väl de lyckas få individer i varaktig sysselsättning ligger det nära till hands att ordna anställningar i kommunen.
Redan tidigare har det funnits en tendens att kommunal arbetsmarknadspolitik i praktiken innebär att man kvalificerar människor för a-kassa. Genom tidsbegränsade subventionerade anställningar har arbetssökande kunnat uppfylla kraven för att gå på a-kassa snarare än att belasta kommunens försörjningsstöd. Det nya systemet stärker kommunernas incitament att arbeta på detta sätt. Där de tidigare har kunnat undvika kostnader kan de när systemet införs få helt nya intäkter.
Helt klart var reformen av Arbetsförmedlingen aldrig utformad för ett småorts-Sverige där det finns relativt stora grupper som är långt från jobb. Ur det perspektivet är det paradoxalt att det var Centern som ville ha reformen. Valfrihetssystemet med dess incitamentsstruktur kan bara fungera som det var på tänkt på orter med starka arbetsmarknader.
På alla andra orter måste regeringen införa en nödlösning som inte motsvarar tanken med reformen. Resultatet blir en reform som ingen tror på och ingen vill ha, och detta när arbetslösheten vänder uppåt.
