Farväl till oordningen
Ebba Busch Thor är värd en ursäkt eller, om det skulle vara för svårt att åstadkomma, åtminstone erkännande för sin framsynthet. Redan i november 2015 föreslog Busch Thor att asylsökande skulle hänvisas till ”transitzoner” för snabb hantering av deras ärenden och snabbt återvändande för personer som får avslag. Förslaget blev grundligt utskällt - zonerna kallades till exempel interneringsläger av den påkostade vänstersajten Politism och totalsågades av Amnesty.
Men när Mottagandeutredningen nu presenterar sitt betänkande Ett ordnat mottagande - gemensamt ansvar för snabb etablering eller återvändande är förslagets kärna närmast identiskt med vad KD-ledaren förordade. Utredningen föreslår, som tidigare har rapporterats på ledarsidan, att det skapas statliga ankomstcentra som alla asylsökande ska passera igenom. Att bo där ska vara obligatoriskt, liksom att lämna in asylansökan på dessa platser. Personer med hög sannolikhet att få bifall på sin ansökan ska sedan slussas vidare till kommunerna, där de ska fördelas enligt samma modell som styr dagens bosättningslag för nyanlända. Personer som däremot har liten chans att få bifall ska bo kvar i ankomstcentren för att sedan flytta vidare till avresecentra.
Detta är en reform i ordets rätta mening. Allt som präglar dagens system - de snabba svängningarna, koncentrationen av asylsökande till eget boende i resurssvaga områden, de långa väntetiderna, det tröga ersättningssystemet, de ständiga improvisationerna - ska bort. I deras ställe ska komma ett snabbare, mer rättssäkert och (inte minst viktigt) billigare system. Migrationsverket ska genomföra de åtgärder som kräver personlig medverkan från den asylsökande på bara 30 dagar, vilket också blir den period då den asylsökande måste bo på myndighetens ankomstcentrum.
Busch Thors transitzoner kommer alltså till stånd, fast nu beskrivna som ”stora boenden med trygg miljö”. Att asylsökande hamnar på semesteranläggningar och nedlagda småortshotell blir historia. Ankomstcentren ska också ligga vid gränsen, precis Busch Thor föreslog - vilket här i praktiken innebär inom ett rimligt geografiskt avstånd från internationella flygplatser.
Om systemet i den delen verkar robust är dock frågan vad som händer i nästa skede. Mottagandeutredningen verkar kraftigt överskatta kommunernas förmåga att ordna bostäder åt asylsökande och lika kraftigt underskatta bostadsfrågans politiska sprängkraft. Under åren 2016 och 2017 har omkring 20 000 nyanlända personer per år anvisats till kommunerna - en uppgift som har hanterats exempelvis genom att nyanlända har fått förtur i de kommunala bostadsbolagens köer eller genom att kommunen själv har gått före i kön och hyrt lägenheter.
Prognosen för 2019-2021 är nu omkring 30 000 asylsökande per år. När kommunerna redan har svårt att uppfylla bosättningslagens krav, är det svårt att se hur de ska lösa ett bosättningsansvar som utvidgas även till asylsökande. I alla händelser blir det kommunala bosättningsansvaret de facto ett volymtak. Om 2015 års ordning kan sägas mycket, men inte att den saknade flexibilitet. Bara uppfinningsrikedomen satte gränser. Mottagandeutredningens förslag däremot ska i teorin hålla för upp till 60 000 asylsökande, men torde i praktiken maximalt inte kunna omfatta fler än 20 000. Om det genomförs är det även i detta avseende en reform av stora mått - det är inte så länge sedan en migrationsminister blev kölhalad för att tala om volymer.
