Europa är farligare än på länge

Ledare

Nedskjutningen av det holländska passagerarplanet MH17 var en ­tragedi, men ingen vändpunkt.

Artikeln publicerades 26 juli 2014.


Om något har situationen i Ukraina ytterligare förvärrats under den vecka som har gått, med ytterligare två flygplan — denna gång ukrainska stridsflygplan — nedskjutna i torsdags. Från amerikanskt håll menar man sig ha bevis för att Ryssland inte bara ­agerar indirekt genom stöd till ­proryska separatister, utan också direkt genom artilleribeskjutning av ukrainska mål.
Om situationen ska kallas ett krig kan diskuteras; klart är i alla ­händelser att det pågår krigshandlingar i och mot ett självständigt europeiskt land. ”Allvaret i detta kan knappast uttryckas tillräckligt starkt”, som utrikesminister Carl Bildt har sagt.
Ändå pågår livet i närområdet i allt väsentligt som vanligt, så ­vanligt att somliga bedömare rentav har sett likheter med de bekymmerslösa månaderna som föregick första världskrigets utbrott för 100 år sedan.
Nu är det knappast så att historien upprepar sig, och därför är de ”läxor” man kan lära sig av brutala historiska erfarenheter rätt begränsade.
En slutsats som däremot kan och måste dras av utvecklingen i Ukraina är att säkerhetsutvecklingens oförutsägbarhet måste få politiska konsekvenser. Bildt kallar dagens läge för ”den mest utsatta och farliga situation jag kan minnas”. Försvarsberedningens ­ordförande, moderaten Cecilia Widegren, kallar det nya läget för ”en ny säkerhetsmiljö”.
Säkerhetspolitiskt har den dock ännu inte framkallat några förändringar. Natofrågan är lika blockerad som tidigare och Försvarsberedningens eget arbete, som skulle utmynna i samförstånd, urartade i stället till öppet käbbel. Inte heller inför valet har det sänts ut några signaler om att krigshandlingarna i Ukraina kräver något radikalt nytt. I stället vårdas gamla konflikter och skiljelinjer.
Det säger sig självt att gamla tankar och förhoppningar måste omprövas i en ny miljö. Oviljan att göra just det tyder på en lika mänsklig som riskabel dragning till det välkända och hemtama, och ett lika riskabelt hopp att det främmande och okända försvinner om man ignorerar det. I detta finns en klar likhet med situationen för 100 år sedan.
Daniel Braw