EU-bevakning i elfte timmen
EU vill förbjuda konstgräsplaner. Det rapporterade bland annat Aftonbladet, TT och Omni efter att nyheten publicerats i den tyska tidningen Welt am Sonntag. Ingen av de svenska nyhetsredaktionerna bemödade sig dock att kontrollera uppgifterna vilket ledde till att de senare fick backa från rapporteringen eftersom det inte stämde. EU-kommissionen hade inte lagt fram ett sådant förslag.
Felaktig och bristfällig EU-rapportering är dessvärre inget ovanligt. Redan år 2006 lyftes journalisternas osäkerhet om hur EU fungerar i den statliga utredningen EU på hemmaplan. Rapporteringen beskrivs som för liten, för grund och bristande i kontinuitet.
Bevakningen kring EU:s upphovsrättsdirektiv är ytterligare ett exempel på undermålig rapportering. Gång på gång användes ordet ”länkskatt” fastän länkar uttryckligen är undantagna från regleringen. Det räcker med att läsa inledningen till direktivet för att inse detta.
Som den tidigare utredningen visar, behöver det inte vara resultatet av lathet eller tidsbrist utan av bristande kunskap. För EU kan te sig som en djungel för den som inte är insatt eller vet var man ska leta efter information.
Den bristande EU-bevakningen brukar förklaras med att Sverige har så få journalister stationerade i Bryssel. Men att öka antalet korrespondenter i Bryssel är inte synonymt med en god bevakning. För det är omöjligt för en EU-korrespondent att bevaka allt som sker och hinna sätta sig in i alla de lagstiftningsakter som behandlas.
God journalistik handlar inte om kvantitet utan om kvalité. För att ge rättvisa åt politiska förslag krävs tid och framförallt kunskap inom ett område. Dessutom krävs erfarenhet för att förstå vilka politiker som ansvarar för olika frågor och vilka som är tongivande för debatten. Därför borde fackreportrar i Sverige ta ett större ansvar för EU-rapporteringen.
Man behöver inte vara stationerad i Bryssel för att kontrollera om kommissionen har föreslagit att konstgräsplaner ska förbjudas eller för att läsa ett direktiv och återge dess innehåll. Om sakkunskapen finns i Sverige leder det troligtvis till en mer gedigen rapportering än om arbetet outsourcas till Bryssel.
Expertis inom särskilda områden är också fundamentalt för att tidigt kunna bevaka kommande förslag och inte påbörja rapporteringen i elfte timmen när det inte finns utrymme att förändra något. Detta är dessvärre är signifikant för den svenska EU-bevakningen, oavsett sakfråga.
Finns inte kunskapen hos korrespondenterna, kommer de inte heller kunna förmedla den till läsarna eller tv-tittarna. Givet att majoriteten av de svenska lagförslagen som antas i riksdagen härrör från EU blir det ett demokratiskt dilemma. Har man som väljare bristande insyn blir det svårt att ställa sina representanter till svars.
EU:s institutioner är visserligen annorlunda än de svenska, men det finns ingen anledning till varför EU-bevakningen skulle behöva skilja sig diametralt mot hur rapporteringen görs på hemmaplan.
