Dyrare och säkrare vatten

90 procent av alla hushåll är anslutna till kommunalt vatten. Ofta är det självständiga system, vilket gör att en kommun inte kan få hjälp med vatten om försörjningen skulle slås ut. Om det helt slutar komma vatten ur kranarna på en svensk ort, kan man rent teoretiskt transportera dit vatten. Men kostnaderna är stora och logistiskt mycket krävande.

Det saknas i dag en nationell sammanställning över landet vattenuttag, något SMHI har fått i uppdrag att utreda. Branschorganisationen Svenskt Vatten, som företräder de kommunala vattenbolagen, efterlyser ett nationellt helhetsansvar för förvaltningen av vattnet (Dagens Samhälle 18/7).

Det är kommunernas skyldighet att ordna med dricksvattenförsörjningen. Många kommunala vattenverk når under sommarmånaderna sin maxkapacitet. Dessa behöver byggas ut. Likaså är många vattenledningar gamla och skulle behöva bytas. En del kommuner har varit aktiva, andra ligger långt efter. Med nuvarande förnyelsetakt skulle det dröja 200 till 250 år innan allt har blivit utbytt, enligt Svenskt Vatten.

Lägg till detta en växande befolkning där fler ska kunna få vatten ur kranen. Det kommer att krävas att vi investerar mer, för att trygga att vattnet även i fortsättningen är rent och säkert. Redan i dag händer det då och då att svenskar uppmanas att koka vattnet, på grund av att systemet har fallerat.

Vattenbrist är ett hot värt att ta på allvar. Förutom att vi alla behöver dricka, är sjukhus särskilt känsliga för vattenavbrott. Stora delar av svensk industri, exempelvis massa- och papperstillverkning, skulle stå stilla om den inte fick vatten.

När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, gjorde en sammanställning av riskområden, fanns störningar i dricksvattenförsörjningen med som en hotbild. Den pekar bland annat på att många vattenverk saknar nödvändig reservkapacitet för el, att reservvattentäkter saknas och att vissa kommuner saknar fullgott skydd mot parasiter.

Vid en långvarig vattenbrist skulle vi tvingas att värdera olika verksamheters behov mot varandra. Vatten för att släcka törsten är en given första prioritering. Men hur ska man balansera jordbrukets och industrins vattenbehov, exempelvis mot intresset av att reglera vatten utifrån vad som är bäst för kraftverken?

Att vatten är en förhållandevis billig resurs, i snitt 4 öre per liter, gör också att incitamenten att vara snål med sin vattenförbrukning - exempelvis i industrin - blir begränsade.

Precis som med det mesta annat finns ett samband mellan pris, tillgång och efterfrågan. En säkrare tillgång till vatten kommer också att leda till ett högre pris. Svenskt Vatten förutspår att nödvändiga investeringar kommer att göra kranvattnet dubbelt så dyrt under de närmsta decennierna, utöver inflation.

Att skjuta nödvändiga investeringar framför sig, riskerar att till slut leda till ännu större kostnader. Panikåtgärder är dyra. Vårt förhållande till vatten, bör präglas av en förvaltartanke där vi tänker långsiktigt.

Ingen politiker vill gå till val på höjda taxor, men i många kommuner är det vad som krävs framöver. När du träffar en kommunpolitiker i valstugan, fråga vad vederbörande tänker göra för att trygga vattenförsörjningen.