Dags att tala klarspråk

Ledare Artikeln publicerades

"Du som har en överblick i Sverige, som ordförande för Sveriges muslimska råd, har du sett det här på nära håll?" frågade Belinda Olsson i SVT:s Debatt den 14 december.

Helena Benaouda svarade: "Vi kan inte känna igen dem på det sättet, /?/ de extrema åsikterna hörs bara på anonyma YouTube-filmer."

Den 29 december skulle hennes före detta svärson Munir Awad, tillika far till hennes barnbarn, och ytterligare fyra män (totalt fyra svenska medborgare) komma att gripas med automatvapen i Danmark, misstänkta för förberedelse av terrordåd mot Jyllands-Posten.

Det är inte första gången Awad grips. I februari år 2007 greps han tillsammans med Benaoudas dotter i Somalia varpå Benaouda startade bloggen "Release my child" där hon bedyrade såväl den 17-åriga dotterns som Awads oskuld. I augusti år 2009 greps Awad i Pakistan, återigen med Benaoudas dotter samt den före detta Guantanamofången Mehdi Ghezali.

Visst kan det vara så att de föregående gripandena varit felaktiga. Men hur stor är sannolikheten? Och hur är det möjligt att Benaouda inte känner till något, varken om Awad eller om andra extremister?

Konsekvenserna av extremisternas härjningar är många. Flera danska, men också svenska, tidningsredaktioner förklarar att säkerhetsberedskapen är konstant hög. En svensk ishockeydomare stängs av från sin tjänst efter att ha lagt upp en Muhammedkarikatyr på sin privata facebooksida. Vad håller vi på med egentligen?

Rädslan för att göra något som kan väcka extremistens hat börjar bli smärtsam påtaglig. Självcensuren gör entré. Hur går det ihop när de flesta av oss liberalt sinnade samtidigt hävdar att vi ska värna det öppna, det fria samhället? Hur öppna och fria är vi, om vi på egen hand, köper extremistens världsbild - om vi tar på oss skulden?

Den inte särskilt liberalt sinnade Jan Guillou skriver (AB 13/12-10) att "problemets kärna är att vi gör ont värre, bekrigar den mest utsatta minoriteten bland Europas befolkningar." Uttalandet är märkligt eftersom det är generaliserande och kollektivistiskt. Att alla muslimer inte är terrorister är sant. Men är det då inte lika sant att alla muslimer inte är utsatta, att de inte alla blir kränkta av konst? Att vi snarare gör också dem en otjänst om vi sätter de värden de i sina hemländer saknat på undantag?

Det är tack vare förnekanden, relativisering och ansvarslöshet, av de slag som Benaouda och Guillou framför, som extremismen kunnat få fotfäste i Sverige. Det är beklagligt och inget vi andra ska ägna oss åt att upprätthålla.

AT