Dags att pensionera äldreråden
Är man ung eller medelålders och vill påverka politiken i kommunen är det ett parti man ska söka sig till. Men är man äldre har man en annan möjlighet till inflytande: genom pensionärsråd bestående av företrädare för äldreorganisationerna i regelbundna möten med politiker och tjänstemän. Sådana råd finns i alla Sveriges kommuner utom 18 men flera riksdagsledamöter har motionerat om att göra råden obligatoriska. På senare år har förslagen kommit från Centerpartiet och Socialdemokraterna.
Som modell för medborgarinflytande är dock pensionärsråden inte effektiv, logisk eller samtidsanpassad. I en enkät bland PRO-företrädare uppgav 12,8 procent att det i rådet fördes relevanta diskussioner och lades stor vikt vid de äldres synpunkter - för de allra flesta är mötena alltså poänglösa. 26,5 procent instämde i påståendet ”Vi får information men ges ingen möjlighet att påverka”. I en konkret fråga som bemanningen i äldreomsorgen uppgav mer än hälften att de inte hade fått möjlighet att påverka utvecklingen. Bara 5,3 procent angav att de hade kunnat påverka utvecklingen och var nöjda med prioriteringarna. De äldres kompetens utnyttjas med andra ord nästan inte alls.
Detta kan framstå som nedslående. Men å andra sidan: varför ska pensionärer, i egenskap av pensionärer, ha en möjlighet att påverka som andra saknar? Varför ska just deras engagemang inte kanaliseras via den ordinarie demokratin, som dessutom har den fördelen att inte likställa åsikter och intressen med ålder? I Åtvidaberg där rådet har lagts ner säger ordföranden i omsorgsnämnden att man kan fråga sig varför den här gruppen ska ha egna möten med sekreterare och politiker och få information som inte andra får. (Att dessa andra grupper sedan vill ha informationen kanske man inte i alla lägen ska utgå ifrån...)
Svaret på varför logiken brister återfinns i historien. Som statsvetaren David Feltenius har beskrivit grundades pensionärsråden under 1970-talet, en tid då inte bara korporatismen hade en stark ställning utan också andelen äldre i folkvalda församlingar var relativt liten. Även under 1980-talet var andelen ledamöter i åldern 65+ så låg som fyra-fem procent. Sedan dess har dock medelåldern i kommunfullmäktige stigit. Efter valet 2014 är 18 procent av Sveriges kommunfullmäktigeledamöter 40-talister, vilket i år innebär att de yngsta bland dem fyller 69 år. De är en lika stor grupp som 70-talisterna och betydligt större än 80-talisterna. Det är en ”seniokrati” i vardande.
I detta läge blir pensionärsråden obsoleta. De har inte visat sig fungera - det har överlag inte gått att förena respekt för de äldres insikter med den ordinarie beslutsprocessen. De bygger på ett slags identitetspolitik, där åldern underförstått är viktigare än idéer när det gäller politiska prioriteringar. Och det problem som de var avsedda att lösa har upphört att existera. I sin nuvarande form fungerar de snarast som en illusion av medborgarinsyn. Snarare än att göra dessa råd obligatoriska, bör energin riktas mot att göra partierna funktionsdugliga och kapabla att fånga upp människors oro och engagemang.
