Borgerlig reformism vs radikalism

Det här hände för flera år sedan, men jag tänker på det varje gång radikala liberaler föreslår snabba och stora bantningar av välfärdsstaten. Människorna vars ägodelar försvann i lågorna förstod i efterhand att de borde ha haft hemförsäkring, men flera av dem hade trott att ett sådant skydd på något sätt ingick i hyran eller skatten.

Sverige har varit en välfärdsstat länge och vi är några generationer som är uppvuxna med budskapet att ”det offentliga” alltid tar hand om oss. Inte bara de mest utsatta av oss och inte bara vid kriser, utan alla hela tiden. Därför kritiseras skolor som uppmanar föräldrar att skicka med barnen frukt: ”Ska inte skolan vara avgiftsfri?”. När det beskrivs som ett övergrepp att vuxna människor förväntas köpa äpplen åt sina barn är det inte konstigt om vissa antar att hemför­säkring betalas via skattsedeln. Så fungerar ju socialförsäkringarna.

Det finns argument för att banta ­välfärdsstaten. Individernas frihet blir större: De får behålla mer av sina pengar när skatterna kan sänkas, och en bantad stat kan inte styra och ställa lika mycket över människor. Fria marknader brukar fungera bättre än reglerade, bristen på hyreslägenheter i svenska storstäder visar skadeverkningar av marknadsreglering. Individens ansvarstagande för sig själv och andra skulle troligen öka i takt med att välfärdsstaten minskade.

På den sista punkten är jag dock mer konservativ än liberal. Jag tror att svenska folket kan bli mer ansvarstagande än i dag. Vi kan vänja oss vid att teckna fler försäkringar på egen hand i stället för att betala via skattsedeln. En kultur kan växa fram där vi donerar pengar till eller arbetar ideellt för verksamheter vi vill stödja, i stället för att allt från föreningar till medier får skattemedel.

Men sådana förändringar tar tid, och måste få ta tid. En människa som i hela sitt liv har vant sig vid att hennes bidrag till det goda samhället sker via skatten, och att de flesta behov till­godoses av det offentliga, ändrar inte tankesätt över en natt. En snabb och häftig bantning av välfärdsstaten skulle därför bli en chockterapi med omänskliga biverkningar.

Vi skulle få se paralleller till de branddrabbade personerna utan hemförsäkring, men med värre för­luster än ägodelar. Människor skulle riskera att bli utan vård, omsorg, utbildning eller försörjning, för att de, eller deras föräldrar, missat att teckna en försäkring eller spara till ett visst ändamål. Det är ett samhälle som knappast någon vill se. Därför förstår jag inte de liberaler som hävdar att vi snabbt kan montera ned stora delar av välfärdsstaten. Tror de att människors vanor och tankesätt kan förändras hur snabbt som helst?

De radikalaste liberalerna vill ha en nattväktarstat, en minimal stat som bara består av försvar, polis och rättsväsende, där all övrig samhällsverksamhet hanteras privat. Det vill inte jag. Dels för att jag ser ett värde i att vi alla gemensamt äger och vårdar till exempel viktig infrastruktur och delar av kulturarvet. Dels för att det av humana skäl måste finnas ett skyddsnät som förhindrar mänsklig misär. Men också för att man inte bör slå sönder sådant som fungerar. Gärna en förnuftig bantning av välfärdsstaten, men människor måste hinna med i svängarna.

Marika Formgren, borgerlig skribent.