Bejaka svensk islam

Ledare Artikeln publicerades

Förra veckan skändades moskén i Fittja utanför Stockholm på ett vis som var ägnat att kränka de muslimska bekännarna på största möjliga sätt.

Hatbrottet var inte det första angreppet på en muslimsk bönelokal i Sverige. Brottsförebyggande rådet noterade förra året 310 anmälningar med islamofobiskt motiv, brott som riktas mot någon person på grund av vederbörandes muslimska tillhöriga.
Det är visserligen en artskillnad mellan de ­protester som uppstår när planer på att bygga moskéer initieras och utstuderade attacker riktade direkt mot muslimska helgedomar och islamiska bekännare. Nu är det inte bara moskébyggen som ofta överklagas, även byggandet av mediehus, hem för unga eller industrier möts av ” Inte på min bakgård” attityden. Bygg gärna, säger många fast inte här. Vilket ofta betyder att
Men protesterna mot moskébyggen rymmer något obehagligt. Bakom påstådd omsorg om grönområden eller argument om att byggnaderna inte passar in i områdets arkitektur ligger ett förnekande av en grupps mänskliga rättigheter att utöva sin religion.
Här finns en uppfattning om islam som en ”undantagsreligion”, en religion som inte ska omfattas av den religionsfrihet som skyddar utövandet av andra religioner.
Men det är också viktigt att nyansera bilden av breda protester mot islam och moskébyggen.
På elva platser i Sverige har det protesterats mot mosképlaner. I ett program av SR:s Människor och tro konstaterade Klas Borell, professor i sociologi vid Högskolan i Jönköping, att ” i de allra flesta fall byggs moskéer och bönelokaler utan några som helst protester”. Muslimska representanter uppger att de trots problem oftast ”möts av god vilja och respekt”.
Bilden av ett folkligt förankrat motstånd mot religionsfrihet och moskéer tenderar att i sig utgöra en svårighet för en svensk islam, ungefär som föreställningen att majoritetssamhällets kultur står i någon form av motsatsförhållande till den muslimska kommuniteten. Medan kyrkor och samfund aktivt fört religionsdialog med den tredje av de ”abrahamitiska religionerna”.
Påståendena om allmän intolerans och rasism befäster konflikter och stärker främlingsfientliga krafter. Hur upplever unga muslimer det omgivande samhället om protester skildras som breda och folkligt förankrade när de i själva ­verket som Borell konstaterar ofta är nationellt organiserade? Sannolikt inte med att omfamna samhället.
Mediebilden kan höra till problembilden. Intolerans, attacker och diskriminering får aldrig förringas, men det är desto viktigare att röster som Borells inte störs av bruset.
Vad som många gånger de facto utgjort ett större hinder för svensk islam när det gäller att uppföra moskéer är i stället finansieringsfrågan. Lokala församlingar har haft märkbart svårt att på egen hand finansiera sina lokaler. Vad som spelar in är kanske, som statsvetarprofessorn Bo Rothstein uppmärksammat, att arabiska moskéer ofta finansierats av en mäktig person. Flera svenska muslimska församlingar har vänt sig till intressen på den arabiska halvön för att få kapital till byggnationerna. Med externt kapital följer vanligen beroenden från icke-demokratiska kulturer och bristande självständighet.
Situationen är problematisk. Ty som Klas Borell konstaterar visar erfarenheten att där moskéer uppförs tenderar också kontakterna med andra delar av samhället förstärkas. Moskén är ett rum för identitet och gemenskap. Den verksamhet som underlättas av ett gemensamt rum skapar också öppenhet och leder till samverkan med andra ideella krafter. Protester mot moskéer förstärker därför det utanförskap kritikerna påstår sig vara emot. Om det nu var någon överraskning.