Bättre Lagråd utan blåkritor
En av Sveriges mest kända jurister, professorn, justitieombudsmannen och tidigare regeringsrådet Rune Lavin, öppnar i sina memoarer Femtiofem år av offentligrättslig forskning (Juristförlaget i Lund) på förlåten till arbetet i Lagrådet.
Lagrådet är den instans som har till uppgift att granska om nya lagar är förenliga med grundlagarna och bland annat också Europarätten. Under de senaste åren har också Lagrådet fått en allt mer betydelsefull roll från att mest ha betraktats som en remissinstans bland andra.
Det ska förstås mot bakgrund också av hur juristerna i Lagrådet själva betraktar sin roll. Rune Lavin vittnar från sin tid som ordförande i Lagrådet (2007-2011) om hur ledamöterna vid sammanträdena försågs med en rödpenna och en blåpenna.
Det nya lagförslaget föredrogs vanligen av en företrädare för departementet. Sedan användes den blå pennan för att ge mindre kritiska synpunkter under hand till departementet, medan färg från rödpennan hade innebörden att synpunkterna skulle finnas med i Lagrådets offentliga yttranden som når riksdagen och allmänheten. ”Blåkriteanmärkningarna” som de kallades sammanställdes aldrig och det var därför omöjligt för en utomstående att få helhetsbilden av Lagrådets granskning klar för sig.
Det vore fel och saknar stöd i forskning att säga att Lagrådet under blåkritetiden var något av regeringens förlängda arm. Men avvecklandet av blåpennan som alltså var en inarbetad sedvänja in på 2000-talet markerar ändå hur granskningen förändrats och blivit allt tyngre och att rådets informella oberoende stärkts.
Rune Lavin själv är av den uppfattningen att Lagrådet borde ha vetorätt mot förslag från regeringen. Det skulle betyda att rådets uttalanden blir bindande för regeringen att följa.
”Svenska politiker talade ofta om Sverige som rättsstat, men man kunde ibland undra över hur det gick ihop med verkligheten”, skriver Lavin något besviket.
Det är lätt att förstå den synpunkten när under senare år kvaliteten i lagstiftningsarbetet anses ha försämrats och Lagrådets synpunkter långtifrån alltid beaktas. Den som i Lagrådet ser en tendens till ökad domstolsmakt, juridifiering av samhället, har att betänka att om kvaliteten brister i denna förhandskontroll av lagförslag så blir efterhandskontrollen genom domstolsprövningar av beslutade lagar allt viktigare. I det finns en konflikt mellan de folkvaldas beslut och juristvälde. Men en vetorätt för Lagrådet skulle samtidigt försvaga den parlamentariska demokratins ställning.
Bättre än systemskiftesliknande juridiska förändringar är att finna en mjukare väg. Kan Lagrådet stärkas genom ökade resurser till ett idag minimalt kansli? Att i lag tydligare markera Lagrådets ställning hör också till bilden. I dag liknas rådet hör och häpna i litteraturen till ett lagens fantasidjur. Det gör rådet sårbart. En annan möjlig förändring är att regeringen låter Lagrådet göra en förnyad granskning av de lagförslag som omarbetats efter juristernas kritik.
Och då finns det sedan Rune Lavins tid som Lagrådets ordförande inga blåkritor att använda utan bara rödpennor att bruka.
