Avslutad jakt på jägare
Ordet lobby brukar klistras på intressegrupper som driver en linje i strid med vad som uppfattas vara allmänna intressen. Synpunkter från jägarförbunden har inte sällan i medierna förminskats till att komma från jägarlobbyn, som om det skulle vara fråga om starka ekonomiska affärsintressen.
Men i Sverige har landets jägare organiserats i den öppna folkrörelsens form. Traditionellt lokalstyre i form av markägare med jakträtt har förenats med föreningsformens olika nivåer för regionalt och nationellt beslutsfattande.
Banden till staten har som för andra delar av civilsamhället varit nära. Liksom kopplingen till Socialdemokratin. Att Svenska Jägareförbundets ordförande under 2000-talets första år var en tidigare socialdemokratisk partisekreterare höjde ingen på ögonbrynen för. Det allmänna uppdrag som Jägareförbundet hade, att på delegation bedriva ett statligt ansvar för jakt och viltvård, kunde också med samtidens mått betraktas som en offentlig möjlighet till kontroll – när det i dag ses som en decentraliseringsmodell.
Regeringens fadäs med EU:s vapendirektiv vittnar om hur Socialdemokratins folkrörelseband vittrat sönder. De historiska och sociologiska kopplingarna har tunnats ut. Regeringen gick fram med en lagstiftning som inte var anpassad efter ett land med en mycket stor jägarkår som förvarar sina vapen inlåsta och som heller inte såg värdet i den verksamhet som skytteklubbar bedriver. I jakten på illegala vapen kom jägarnas och sportskyttarnas att hänga med på köpet.
På torsdagen kom beskedet att regeringen backar från flera punkter i implementeringen– eller som många sagt överimplementeringen – av EU:s vapendirektiv. De parlamentariska realiteterna tvingade regeringen att tänka om efter det att den ignorerat remissinstansernas synpunkter. Ett nytt lätt omarbetat förslag ska nu läggas fram på riksdagens bord.
Frågan illustrerar väl den nya tidens konflikter. Direktivet blev en symbol för växande motsättningar mellan en landsbygdsbefolkning som värnar jaktkulturen och som alltid försörjt svenskt försvar med FN-frivilliga och reservofficerare och å andra sidan stadens urbana invånare som inte har något emot att begränsa jägarnas förutsättningar och ser potentiella skolskjutare i skytteklubbens medlemmar.
Här finns en tyngdpunktsförskjutning inom Socialdemokratin från landsort och småsamhällen till urbana progressiva storstadsväljare som är viktig för att förstå frågan. Inom regeringen förvånades man över de starka reaktionerna på lagförslaget, medan frågan sågs så viktig av bland annat KD-ledaren Ebba Busch Thor att den togs upp i förra veckans Almedalstal och Moderaterna återkommande förde fram saken under EU-valrörelsen.
En parallell som också visar på polarisering är de hårda invändningar som riktats mot polisen för tjänstemannaaktivism när det gäller beslut i tillståndsfrågor för vapen och skjutbanor.
Rätt eller fel. Den historiska, och aldrig underbyggda, men ofta framförda kritiken om att polis och exempelvis Länsstyrelser tendentiöst skulle gynna jaktintressen faller i vart fall ner platt till marken.
Hela hanteringen visar hur traditionella intressen och en levande jägarkultur vägde lätt när regeringen skulle visa handlingskraft genom devisen agera där det är lätt, inte där det gör nytta. Ska skjutningar bekämpas är faktiskt jägare och sportskyttar helt fel grupp att sikta in sig på.
