Att säga nej är också att ta ansvar
I en presentation av det ekonomiska läget nyligen sa finansminister Magdalena Andersson att det krävs yttersta varsamhet med offentliga resurser. ”De kommande åren kommer vi att behöva prioritera hårt för att mer resurser ska gå till välfärden. Men också använda de existerande pengarna på ett så smart sätt som möjligt, så att de inte försvinner iväg till dyra konsulter, kortsiktiga marknadslösningar eller dåligt genomförda upphandlingar”, sa hon.
Samtidigt är regeringen besluten att bokstavligen gräva ner hundratals miljarder i en investering grundat på bristfällig analys och politisk prestige. Höghastighetsbanorna mellan Stockholm och Göteborg respektive Malmö har inga av de fördelar de i allmänhet tillskrivs. Den positiva klimateffekten är liten och uppstår först om flera decennier. Den beräknade samhällsnyttan är mycket mindre än investeringskostnaden. Och det finns ingenting som tyder på att tåg som går i 320 kilometer i timmen kommer att uppfattas som modernt om 20 år, än mindre om 50 eller 70.
Därför är det välkommet att Moderaterna definitivt säger nej till satsningen och väljer att inte delta i samtalen om den. ”Vi moderater menar att framtiden är elbilar, elflyg och teknikutveckling. De partier som vill bygga höghastighetståg mellan våra tre stora städer kommer tvingas spara in på annat”, skriver partiets ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson.
Beskedet har väckt en del fascinerande reaktioner. Centerns transportpolitiker Anders Åkesson ”beklagar att M inte mäktar med att ta ett sådant ansvar” och infrastrukturminister Tomas Eneroth anser det ”oroväckande om de drar sig ur viktiga samhällsinvesteringar som behöver göras”.
Naturligtvis finns det ingen koppling mellan att säga ja till allt och att ”ta ansvar”. När underlaget säger att de positiva effekterna inte står i proportion till kostnaderna, är det ansvarsfulla att säga nej. Kommentarerna antyder snarast en viss oro över att Moderaterna i framtiden ska stå utan skuld för en omdömeslös hantering av skattemedel och det svenska landskapet. När alla rycks med i allmän iver över stora projekt är det den som säger nej som tar verkligt ansvar.
Om något hade Moderaterna kunnat säga nej tidigare, tydligare och med fler argument. Flera tunga skäl mot drömmen om höghastighetståg finns i forskaren Maria Börjessons rapport Kan investeringar i transportinfrastruktur öka produktivitet och sysselsättning? (SNS).
Ett är att längre arbetspendling, som är ett av huvudsyftena med höghastighetstågen, inte alls är något självklart eftersträvansvärt. Långpendling har negativa effekter på jämställdhet, hälsa och familjeliv.
En följd av syftet att människor ska bo mer utspritt är också att bilresorna blir fler. ”Ju mer utspridd bebyggelse, desto större konkurrensfördel har bilen. I en mer utspridd region blir bilresorna dessutom långa och andelen transporter till fots och med cykel låg”, skriver Börjesson.
Och framför allt: parallellen till 1800-talets infrastrukturinvesteringar är helt missvisande. Då var stambanorna en veritabel revolution, som till och med gav Sverige en enhetlig tid. Motsvarande investering idag ger inte alls samma effekt. Tidsvinsterna blir som bäst marginella. Avtagande marginalnytta kallas det. Att inte fler känner igen detta fenomen är det verkligt oroväckande.
