Ta både brottsligheten och oron på allvar
På frågan om utsattheten för brott i Sverige ökar svarar den senaste Nationella trygghetsundersökningen, NTU, tydligt ja. Enligt Brottsförebyggande rådets undersökningar uppger drygt 26 procent av befolkningen att de under 2018 utsattes för brott mot person – allt från kortbedrägerier till misshandel. Jämfört med året innan är det en mindre men tydlig ökning.
Den generella otrygghet som 28 procent av befolkningen känner kan därmed sägas vara befogad. Men människor påverkas även av annan typ av brottslighet än just den som hotar en själv eller anhöriga. Explosioner utanför offentliga byggnader riktas inte mot en enskild person, men skakar onekligen om invånarna.
I Kalmar län är det invånarna i lokalpolisområde Nybro som generellt sett bär på en större oro, och allra mest för att drabbas av bostadsinbrott eller skadegörelse. Detta trots att den typen av brottslighet är vanligare, och har ökat mest, i både Kalmar och Västervik. Men oron i Nybro visar också att känslan av utsatthet kan te sig större på landsbygden än i staden.
Polisen kan dock finna en ljuspunkt i att förtroendet för myndigheten har ökat, och nu är uppe i 52 procent. Av undersökningen att döma beror det huvudsakligen på polisernas tillgänglighet och bemötande, och inte på någon ökad effektivitet vad gäller utredningar.
Även om högt förtroende kan ha vissa positiva effekter, till exempel att fler kan vara villiga att lämna uppgifter, bör polisen inte överdriva betydelsen av människors tillit. Ett korrekt utfört myndighetsarbete innebär inte primärt att göra människor nöjda. Om nöjdheten med polisens bemötande är betydligt högre än effektiviteten med att bekämpa brottslighet, är det kanske något som är skevt i organisationen.
Undersökningen ger på många sätt en objektiv och handfast bild av den faktiska brottsligheten, i förhållande till människors känsla av otrygghet. Att många anpassar sin vardag av rädsla för att utsättas för brott är illa i sig, men det vittnar också om en uppfattning att vissa säkerhetsrutiner faktiskt minskar risken för att drabbas. Kanske påverkar också sådana rutiner hur många brott mot enskilda som faktiskt sker.
Människors egna säkerhetsrutiner är dock inget som myndigheter, eller ansvariga politiker, ska förlita sig på. Därför är det inte bara de brott som faktiskt begås som ska bekämpas, utan också den otrygghet som får människor att välja väg hem med omsorg.
