Aldrig skada, om möjligt bota

Ledare Artikeln publicerades

”Hej, jag heter Doktor Andersson. Har du funderat på om du vill dö?” Är det så läkare i framtiden kommer att hälsa på oss?

Inget beskriver tydligare liberalismens tillkortakommande, än frågan om dödshjälp. När Kajsa Dovstad för tankesmedjan Timbro presenterar rapporten Låt mig gå handlar det om att göra döden mer frihetlig. Men frihetsideal måste bottna i en personalistisk syn där människans värdighet alltid sätts i första rummet. Vad ska annars friheten tjäna till?

Aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Så sammanfattas läkaretiken.
Foto: Björn Larsson Ask/TT
Aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Så sammanfattas läkaretiken.

Dödshjälp är i dag tillåtet i länder som Nederländerna, Belgien, Schweiz, Kanada samt flera amerikanska delstater. I vissa fall kan dödshjälp ges till barn, dementa eller psykiskt sjuka. Dovstad nämner ett holländskt exempel med en tjugoårig kvinna som beviljades dödshjälp efter att ha utvecklat posttraumatiskt stressyndrom till följd av sexuella övergrepp.

Ett annat uppmärksammat fall från Nederländerna var den dementa kvinna som, trots att hon flera gånger sagt att hon inte ville dö, hölls fast av sina anhöriga samtidigt som läkaren gav henne den dödande sprutan.

En majoritet av svenskarna säger sig vara för dödshjälp, samtidigt är stora delar av läkarkåren emot. Läkarna bör tänka om, menar Dovstad. Men det säger något att det starkaste motståndet i läkarkåren finns hos de som arbetar inom den palliativa vården och dagligen möter människor i livets slutskede.

Dovstad argumenterar för att Sverige bör införa den kanadensiska modellen. Den tillåter både så kallat assisterat döende, ofta benämnt läkarassisterat självmord, och eutanasi, där vårdpersonal utför den dödande handlingen. Den naturliga döden ska vara i nära antågande och två oberoende läkare måste komma fram till att patienten har rätt till dödshjälp.

Psykisk sjukdom räcker inte som grund för att beviljas dödshjälp i Kanada. Men det är svårt att förstå varför inte de också skulle ha rätt till en frihetlig död. Å andra sidan konstaterar Dovstad att samhällets syn på vad som är en godtagbar anledning kan förändras över tid, liksom att en ökning av antalet människor som dör till följd av dödshjälp inte per automatik är dåligt. Inte heller behöver det vara fel att omsorg om anhöriga är ett av de vanligaste skälen att välja dödshjälp.

I sin argumentation ställer Dovstad idén om livets helighet mot det faktum att sjukvården inte till varje pris alltid försöker hålla människor vid liv. Men detta är vilseledande. Att acceptera att döden är en ofrånkomlig del av livet står inte i konflikt med övertygelsen om att varje liv är en gåva.

Dovstad föreslår att läkare certifieras till att få utföra dödshjälp. Ett dilemma är dock att den sjuke bör få betänketid. Risken är att patienten under denna tid blir för sjuk för att uttrycka sin vilja. Därför ”bör frågan om dödshjälp tas upp med alla palliativa patienter innan sjukdomen har blivit så allvarlig att patienten inte förmår ta ställning”.

Inte vara ängslig, doktorn har ju kommit. Snart, skall du få se går det hela över.

Att den snälla systern satte skärm för sängen, är som det ska vara. Du kan ta det lugnt.

Inte darra, inte gråta. Det är bara så som det går till när man dör, förstår du.

(Hjalmar Gullberg)