Kultur o Nöje

Enquist är en diktare i dramatik

Kultur o Nöje ,
P O Enquist skriver sitt eget liv, i roman efter roman, i pjäs efter pjäs.
Foto:

Per Olov Enquist skriver sitt eget liv, i roman efter roman, pjäs efter pjäs. Nu ger Norstedts ut en dubbelvolym med 13 pjäser, uppdelad på: ”Kammarspelen” och ”De politiska”. Recensenten Jan Karlsson har läst.

Dramatik vol 1. Kammarspelen & Dramatik vol 2. De politiska

Författare: Per Olov Enquist

Förlag: Norstedts

Artikeln publicerades 15 maj 2017.

Per Olov Enquist är samhällsdebattör och socialdemokrat, under ett halvsekel rejält involverad i svenskt kulturliv. En maktfaktor, rentav. Han är också i djupare mening diktare, på prosa och omsider i den faktiska dramatiken. Någon regelrätt poesi har han aldrig publicerat. Men diktare är han, i romanerna och i de inalles tretton pjäser som nu publiceras i en generöst tilltagen tvåbandsvolym. Förord och kommentarer: Per Svensson.

Det första bandet innehåller ”Kammarspelen”, det andra sex texter som kallas ”De politiska”. Men indelningen är, som Svensson påpekar, godtycklig. För i princip samtliga pjäser rymmer både det ena och andra: omöjlig kärlek, förbjuden lust, samhälleliga konflikter och maktutövanden, gåtor och hemligheter, existentiella frågeställningar och sociala faktorer. Aldrig, dock, reduceras Enquist till en manifest politisk författare. Han må gömma kärnan, men blir aldrig buktalare eller överdrivet lojal med något eller någon, vare sig kön eller politisk läggning.

Två av pjäserna, ”Chez Nous” och ”Mannen på trottoaren”, skrivna på 70-talet tillsammans med Anders Ehnmark, borde med alla referenser till den tidens strider och lidelser ses som daterade satirer. Det är de inte. Sensationellt nog pekar de rakt in i vår egen tid, fast det kan nog vara svårt att upptäcka för posthipsters som är inne år 2017, de (framgångs)rika eller de där välutbildade och godhjärtade som ömmar för flyktingar men aldrig levt bland dem. Makten kan aldrig avtäckas, språket förändras snabbare än en orm, mannen på trottoaren har funnits där hela tiden men ingen i eliterna har sett honom. Finns där, syns inte. Fortfarande gäller det att besegra buset och säkra jobben.

Och de mentaliteter som där avtäcks – och dessa brister på samband, helhetssyn – är oroväckande lika dagens politiska diskurs. Lik människorna. Hierarkierna består, och tjafset om skitsaker, inget förändras annat än för ett ögonblick. Det märks att Enquist, samtidigt självmedveten, är något av en uppkomling, streber. En demokratiskt sinnad streber, men i alla fall. Söker sig helst uppåt. Där han, förstås, hör hemma.

Alla dessa pjäser som söker sig mot de stora, deras ljus och mörker, alla dessa ord och bärande bilder som strävar efter att även den faderlöse pojken från Hjoggböle – dock med en morfar som hade Himlaharpan och hörde Gud – skall få inträde. Alla som han kanske inte mäter sig med, men ändå – i olika tappningar och schatteringar – fixerar med fosterevangelisk blick och språket under kontroll.

Så står de där. Kungar och drottningar. Partiledare och teaterdirektörer. Racine, Schiller, Tjechov. Strindberg och Selma Lagerlöf. En H C Andersen som representerar mer än många tror. Den betydande allmänheten – mannen på trottoaren – finns bara som en kuliss, eller kvinnligt dominerad kör. Eller, kanske, som ett gnagande samvete. Varje kammarspel är som en längtan efter både delaktighet och inflytande. Så skriver P O Enquist sitt eget liv, i roman efter roman, i pjäs efter pjäs. Och hela tiden spinner han dubbelt: likt katten, likt spindeln.

Mot skuld och skam, svek och brott, ställs det mirakulösa, nåden. Men inte heller nåden avgår med den definitiva segern, ingen gör det, inget. Upprorsfacklan kan tändas, gnistan sätta igång en präriebrand – på något sätt förvandlas och förstörs vi ändå, utom möjligen i kärleken. Socialdemokraten och diktaren är ibland en och samma person, dock aldrig gjuten i ett enda stycke. Om det är något P O Enquist, den ständigt trotsige och närmast lite barnsligt trulige, har svårt för så är det människor som tror sig vara hela, gjutna i ett stycke. Det är sprickorna som skapar betydelsen, sprickorna och inkapslingen. Hemligheterna, det spruckna men återhållna. Gränserna kring vilka allt av värde händer.

Några av pjäserna håller väl nätt och jämnt måtten, som ”Tupilak” och ”Eclipsen”, den senare även känd som ”Till Fedra”. Men i övrigt är det stor litteratur, skriven på en varierad prosa som självfallet inte kan mäta sig med romanernas men i gengäld har förvärvat allt det som dramatik vävs av: kattens natur, och spindelns, och världens lågor och plågor, meningslösa maktspel som vill bestämma riktningen.

Men makten har varken då eller nu en chans mot ”den där tjugofemte timmen” som den inspärrade och för experiment använde pojken talar om i den grymma, vackra och mycket roliga ”I lodjurets timma”. I den tjugofemte timmen smids dikten, och får den sitt bo.

FAKTARUTA:

Per Olov Enquist

Är född 1934 i Hjoggböle, Västerbotten. Han debuterade i bokform redan 1961 och slog på allvar igenom med ”Hess” (1966) och ”Legionärerna” (1968). Bland alla böcker han senare skrivit kan nämnas ”Musikanternas uttåg” (1978), ”Nedstörtad ängel” (1985), ”Kapten Nemos bibliotek” (1991), ”Livläkarens besök” (1999), ”Ett annat liv” (2008). Som framgår av texten har han även skrivit dramatik. Pjäserna har överlag haft premiär i Köpenhamn eller Dramaten, Stockholm. Enligt många är han en kandidat till nobelpriset i litteratur.

Visa mer...