Kultur o Nöje

En röst som tror och utmanar

Kultur o Nöje ,
Johannes Anyuru kommer från Borås och blev bland annat nominerad till Borås tidnings debutantpris 2003.
Foto:

Johannes Anyuru har skaffat sig en egen plats i svensk litteratur, poetisk och utmanande. Han sjunde bok är en hisnande läsupplevelse, tycker Stefan Eklund.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Författare: Johannes Anyuru

Förlag: Norstedts

De första 30 sidorna av Johannes Anyurus nya roman är gastkramande. Ett islamistiskt terrorattentat i Göteborg skildras ur en av de tre terroristernas perspektiv, en ung kvinna med bombbälte på sig. Men attentatet slutar inte som de tre terroristerna har tänkt sig. Vad hände egentligen?

Svaret på den frågan avtäcks under resten av romanen. Det är en hisnande läsning, i två narrativa plan.

Dels får vi möta den unga kvinnan två år senare. Hon är inlåst på en rättspsykiatrisk klinik och har kontaktat en författare som hon vill träffa. Författaren, en lätt maskerad Johannes Anyuru, besöker henne. Kvinnan har skrivit ner sin historia, hon vill att författaren ska läsa den och det är den andra berättelsen, närmast science fiction-liknande, vi som läsare får ta del av. Den unga kvinnan, terroristen, hävdar att hon kommer från framtiden. Hennes text handlar om denna framtid.

Johannes Anyurus prosa är ren och effektiv, men också poetiskt dröjande – det sjunger som alltid om hans språk. Jag menar, bara titeln – ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” – är ju både vacker och fasansfull. Vacker i sin rytm, fasansfull för att den beskriver de unga människor som ansluter sig till IS. Han har också en detaljskärpa, inte minst i skildringen av kroppar och rörelser, som ger prosan liv.

Innehållsligt är samtidskopplingen omedelbar och stark. Terrorattacken riktar sig mot en bokhandel i Göteborg där en ny seriebok av konstnären Göran Loberg ska presenteras, full av bilder som driver med islam och profeten Muhammed. Och jo, Göran Loberg har starka drag av Lars Vilks.

Bokens författarjag tänker två år senare skriva om attacken. Han är själv muslim men fylld av vrede mot den terrorism som utförs i hans religions namn. Han möter först den unga kvinnan, terroristen, som har kontaktat honom, med avståndstagande; ”en mördare som spillt blod i min religions namn. En demon som stulit mitt ansikte”. Han söker även upp anhöriga till de tre terroristerna och de mötenas sorg och förtvivlan skildas starkt och komplext.

Det är alltså romanens ena spår. Det andra spåret, den unga kvinnans berättelse från framtiden, visar ett Sverige där alla tvingas skriva under ett medborgarkontrakt, där ”Sverige-fiender” behandlas brutalt och placeras i läger och där muslimer tvingas ta lektioner som handlar om ”kolonialismens positiva effekter i tredje världen, om varför det var rätt med dödsstraff i en demokrati som Sverige men inte i diktaturer, om att man måste sköta sin intimhygien.” Johannes Anyuru lyckas med den här romanen med det som många samtida debattörer har förtvivlat svårt för – att hålla två tankar i huvudet samtidigt; att ta avstånd från den terror som utförs i islams namn, att ta avstånd från den islamofobi som sprider sig allt mer, i Sverige, i världen.

Det är en utmanande roman som hela tiden vill in i samtiden, men också har en hög litterär halt som gör den tidlös; en berättelse om utanförskap och makt.

Johannes Anyurus förra roman, ”En storm kom från paradiset” (2012) ifrågasatte vårt ursprung som definition av vilka vi är. Den välgörande problematiseringen finns även här: ”Jag var inte bara ett ursprung som sökte sin framtid på västvärldens skärmar”, skriver författarjaget vid ett tillfälle. Han vill lämna Sverige med sin familj, han börjar tro att han som muslim är ”ett monster i Sverige”.

Vad är det då som borde definiera oss? Det är våra handlingar. Tydligast kommer det fram i den otäcka scen då en av terroristerna ser tillbaka på det tillfälle då han avrättade bakbundna fångar i Syrien: ”Han kommer bara ifrån ögonblicket då han sköt den förste fången.” Det här är Johannes Anyurus sjunde bok, efter tre diktsamlingar och tre romaner. En ny dimension hos Anyuru som jag finner i ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är den djupa gudstro som präglar romanen. Den tro som författarjaget beskriver som en ”befrielse från mig själv” och som också formuleras i några outsägligt vackra slutrader av romanen.

Det lägger ytterligare en dimension till den egna och självklara position i det svenska litterära landskapet som Johannes Anyuru sakta men säkert och med stor integritet har skaffat sig – hans röst är sedan tidigare samhällskritisk, sökande och poetisk, numera är den också troende. En röst att lyssna på.

Fakta

Johannes Anyuru

Född: 1979 i Borås, uppvuxen i Borås och Växjö Bor: I Göteborg Är: En av Sveriges mest omtalade och uppskattade författare i sin generation. Har skrivit lyrik, dramatik och romaner samt arbetat med skrivarprojekt för unga i Biskopsgården i Göteborg.

Dessutom: Nominerades till Borås Tidnings Debutantpris för debutdiktsamlingen ”Det är bara gudarna som är nya” (2003). Augustnominerad för romanen ”En storm kom från paradiset” 2012.

Första mening: Det är hennes första minne: snön som vräkte ner i nyckfulla slöjor över sjukhusflyglarna, över parkeringen och popplarna, över väghindren.

Visa mer...