Kultur o Nöje

En odenstensk gudasaga

Kultur o Nöje ,

Per Odenstens ”Skärvan i bergets natt” är en gudasaga som landar i vår egen tid. Thomas Kjellgren läser en berättelse med språklig virtuositet och egensinnig livskraft.

Skärvan i bergets natt

Författare: Per Odensten

Förlag: Norstedts

Artikeln publicerades 21 augusti 2017.

”En moralitet och en politisk parabel i en värld som liknar vår egen” – så kännetecknades Per Odenstens förra bok ”Människoätarens skugga”, som handlade om människans instängdhet, frihetslängtan och kärlek i ett fascistiskt system.

Inriktningen och tematiken kring frågorna om den individuella friheten och ofriheten återkommer även i den nya romanen ”Skärvan i bergets natt”. Men här återvänder han också till själva inkörsporten till sitt författarskap.

Den här berättelsen har nämligen sin utgångspunkt i ett textfragment som han publicerade i Dagens Nyheter 1981, kort innan hans sensationellt fullgångna och imponerande debutroman ”Gheel” kom ut. Detta fragment har han nu utvecklat till att bli en odenstensk gudasaga, sprungen ur folksagornas och de nordiska mytologiernas berättelsemylla. En saga som landar i vår egen tid.

Förutom att vara en saga så är ”Skärvan i bergets natt” – liksom de flesta av Odenstens böcker – en idéroman. Ett litterärt bygge som beundransvärt undviker det stereotypa och tråkigt undervisande. Miljöerna, idéerna och människorna föds, får kraft och utvecklas i samma stund som vi möter dem.

Att sagans berättelseform, dess skenbara enkelhet, som effektivt kan laddas med en oviss, magisk realism, både lockar och passar Odensten är tydligt. Egentligen verkar han inte särskilt intresserad av någon historisk arkeologi eller tidsbestämning. I stället söker han, med sin osvikliga slagruta, de ådror som inne i jorden, himlen, människorna eller myterna har skapats av de tidlösa och existentiella frågorna.

Här handlar det alltså om förtryck och frihet, avvikelse och normalitet, underkastelse, makt och maktlöshet, förnuft och oförnuft och ytterst naturligtvis om kampen mellan det goda och onda, livet och döden. Om Odensten ibland liknar någon annan författare så är det Birgitta Trotzig. De har det existentiella allvaret och sökandet gemensamt - liksom den högt uppdrivna språkkänslan.

I berättelsens upptakt förs vi in i en igenkännbar mytologisk urscen. Mannen skickar varje morgon, innan Slutstriden och Makternas undergång som obönhörligt närmar sig, ut sina två korpar, hans ögon och öron. Hans Tanke och Minne, som de heter. I det ursprungliga textfragmentet hette korparna fortfarande Hugin och Munin och var tydligare förankrade i den nordiska mytologin. Odensten vidgar nu medvetet perspektiven och låter oss även möta olika galliska, germanska och keltiska folkstammar.

Tiwaz, Skinngeten, Rådgivaren, Åldfrun och Generalen är några av dem som självklart ingår i denna utvecklingshistoria, där apokalyptiska översvämningar och förgörande människokrig upptar synfältet. Gradvis inser också gudarna att deras handlingskraft inte längre räcker till och i förskjutningarna i balansen och makthierarkierna mellan gudar och människor så utvecklas helt nya och oprövade tillstånd.

Inte oväntat blir kärleken den viktiga motkraften. För precis som i ”Gheel” finns det också här en berättelse om både handfast och överjordisk kärlek. Där personifierad genom sköterskan Inez och patienten Daniel Pettersson, här genom Eske och Bente som snart nog enas om ”att oavsett alla förflyttningar mellan dött och levande som pågår överallt, måste man leva som om levandet var det beständiga, och det andra inte fanns”. Deras kärlek blir ett tydligt motvärn mot alla förgörande vansinneshandlingar och andra hot mot vårt liv.

Precis som i ”Gheel” upprättar Odensten en helt egen värld, med sina egna spelregler, vägar och kartbilder. Så snart det existentiella mörkret lägrar sig alltför tungt över berättelsen – eller när läsaren någon enstaka gång tycker att det blir för mycket av det mytologiskt goda - så spritter orden iväg över sidorna med en lika egensinnig som livgivande och ögonöppnande kraft.

Varje nytt textavsnitt – som bär titlar som ”Den värkande vingen”, ”Irrfärder”, ”Huset vid havet som inte finns”, ”Mörkerskogen”, ”Isen”, ”Källan” – låter Odensten inledas med citat från Ted Hughes diktsvit ”Kråkan”. En fågel som har den märkliga förmåga att överleva katastroferna och som i Hughes framställning, kombinerar dödsinstinkten med livsviljan. Dikterna ger också intressanta ingångar till Odenstens dynamiska visioner och båda författarna har också en sällsynt förmåga att kombinera det höga och låga. Avstånden och närheten. Bokens titel har han däremot hämtat från en annan författare som rör sig i existensens olika gränslandskap: Albert Camus

På bokens avslutande sidor återkommer de båda korparna, men nu är det osäkert vem av dem som  har talat: ”Om det var den som hette Tanke. Eller den andre, den med släpvingen. Minne”. Någon osäkerhet om Odenstens språkliga virtuositet råder däremot inte. Han har faktiskt ingen motsvarighet i dagens svenska litteratur.

Fakta

Per Odensten

Per Odensten, född 1938 i Karlskrona. Bosatt i Nässjö. Han debuterade 1981 med romanen ”Gheel”, en sensationellt mogen roman som väckte stor uppmärksamhet. Tillsammans med boken från 1999, En lampa som gör mörker, bildar den en diptyk vars teman kretsar kring förhållandet individ – kollektiv, teoretiska idéer och praktisk handling. Han har tilldelats Svenska Akademiens Doublougpris och Svenska Dagbladets litteraturpris och nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. ”Nio sätt att beskriva regnet”, 2011 och ”Vänterskans flykt”, 2004 är ett par andra av hans böcker. ”Andningskonstnären”, 2013 nominerades till Sveriges Radios Romanpris och för två år sedan gav han ut Människoätarens skugga.

Första mening i boken: Då rörde sig Det Väldiga Trädet, gungande mil efter mil.

Visa mer...