Kultur & Nöje

Lundellbunkern är årets stora popkulturgärning

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Ulf Lundell
Foto:MagnusRouden
Ulf Lundell

Musikåret var det, ja. Låt oss därför prata om en pratad, popkulturell kulturgärning.

I en podcast pratas det. Men den kan trots det säga mer om musik än femtielva ­Justin Bieber-hits.

Trenden i poddvärlden är nischning. Det finns en pod som i hundra avsnitt avhandlar historien om varje tunnelbanestation i Stockholm, en om Dackarna, två om IK ­Oskarshamn, 17 om Hammarby, en om Kiss liveplatta från hösten 1975.

Ni hajar.

Därför är det inte helt ologiskt att Lundellbunkern finns.

Maja Åström, Tommie Jönsson och Johannes Klenell – journalister och kulturpersonligheter med noll kunskap om och allmänt skeptiskt inställning till Ulf Lundell – lyssnar igenom den gigantiska samlingsboxen ­Hemåt genom Rift Valley. 68 cd-plattor. Var och en blir ett pod­avsnitt.

Jag, som kan allt, vet allt och har hört allt till leda när det kommer till Ulf Lundell, var gravt skeptisk initialt. Nu, ett drygt halv­dussin avsnitt in i det över två månader långa projektet, uppdaterar jag girigt poddappen varje morgon.

Tre älskvärda lallare, som blir mindre ­lalliga för varje avsnitt, pratar om Lundells ­låtar, fruar, ego, texter, plattor, fruntimmers­tycke, sprit- och sexorgier. You name it.

Jag stör mig på dem. Jag älskar dem.

Visst, jag kan sakna någon form av ledsagare som leder bort dem från de mest uppenbara fadässtigarna, men på det stora hela är det ett på alla sätt lyckat, helt unikt experiment. Att Andres Lokko och Niklas Strömstedt gästar gör inte saken sämre.

De må sparka in öppna dörrar, men de ­kickar också upp nya dörrar på vid gavel för mig. Och de gör det med värme, stilistik, stringens, intellekt, jättemycket humor och får mig – den taktstampande pojken en bit från längst fram – att plötsligt se på Ulf ­Lundell med helt nya ögon.

Jag är allt lite chockad, men det här har ställt mitt tvärsäkra liv på ända.

Lundellbunkern är en kulturgärning för alla oss som har en relation till Ulf Lundell, men kanske ännu mer för er som inte har det.

Kort sagt: Alla kan, och borde, lyssna.

ÅRETS BÄSTA

Årets bästa låtar

1. Pretty pimpin – Kurt Vile

Kort sagt: bäst.

2. Gunga Din – Libertines

Näst bäst.

3. This Summer's Gonna Hurt like a Motherfucker – Maroon 5

Årets sommarplåga.

4. Den som ser havet – Jonas Lundqvist

Jonas for president.

5. Boarders – M.I.A.

Pang, pang, pang.

6. Dream Lover – The Vaccines

Slyngelpop goes hårdrock.

7. Taxi – Titiyo

Hennes bästa låt. Come along inkluderad.

8. Sommarnatt – Little Jinder

2015-sommarnätternas soundtrack.

9. Varje lördag – Vasas flora och fauna

Finlandssvenskan!

10. Ice Cream man – Blur

Bara med en hårsmån bäst på en av årets bästa plattor.

11. Lush Life – Zara Larsson

#backazara

12. 24 frames – Jason Isbell

Bättre än Ryan.

13. Från afterwork till lillördag – Bäddat för trubbel

Som Wilmer X borde låta.

14. Annie Lööf – Erik Lundin

Ja'ba...c'est la vie.

15. What's your problem? – Teddybears

Att den inte blev en världshit. Synd. Skam.

Artister som Latitud 57 borde boka 2016

Strömstedt, Backyard Babies och Mollie var ett ljummet premiärsläpp. Nu återstår – utgår jag från – två huvudartister att presentera. Jag inser strulet när Orup, Maggio och Håkan inte turnerar, Skifs kör Badrock och de flesta stora redan är gjorda. Vad finns kvar? Europe – absolut. Lena Ph – helt ok. Zara Larsson – yepp, en av få som kan bära en headlinespot på två hits.

Årets WTF?

Att Badrock säljer ut fem (!) öländska slottsruiner är mer chockerande än om Island skulle vinna EM i sommar. Tänk att Malla Ronander, Tommy Nilsson och Sanne – var för sig fyller de inte Harrys – var så poppis hösten 2015 (eller kan det ha nåt med han från Vansbro att göra?).

Nästa års krock

Den 9 juli 2016 krockas det i länet. Winnerbäck, Horn och Bryant spelar långsamma sånger i Kalmar samma kväll som Latitud 57 kulminerar i Oskarshamn. Som grädde på moset är det Öland Roots samma helg. Spontant känns det ju väldigt...onödigt.

En stilla önskan

Att Mollie Lindén tar sig ur Diggilooträsket, hittar en stil (gärna sin egen), levererar en sjuhelvetes platta och blir den svenska light-Rihanna hon har potential att bli. Hon får bara inte slösa bort sin talang på att bli en ny Jessica Andersson.