Insändare

”Det får räcka nu”

Insändare Artikeln publicerades

I lördags befann sig jag och mina vänner på Park Hermina, en nattklubb i Kalmar. Jag hade en av de bästa utekvällarna på länge.

Vi hade dansat hela kvällen. Allting var så himla bra och när klubben stängde var det nästan så att de fick dra ut oss. Vi ville inte gå hem.

Min vän skulle ta bussen från centralen hem. Eftersom det varit så oroligt den senaste tiden ville jag inte att hon skulle stå och vänta på bussen på centralen.

Jag bad henne att stå och prata med mig tills att det bara var några minuter kvar. På så sätt skulle hon kunna gå på bussen direkt och slippa stå själv. Nu stod vi båda tillsammans och det var fullt av andra gäster runt omkring oss som ännu inte hade börjat bege sig hemåt.

Där stod vi med den falska känslan av trygghet. Helt plötsligt märker jag att min vän reagerar på något. Jag hinner inte tänka innan jag känner en hand under min korta vita jeanskjol som snabbt klämmer till, men som sedan försvinner.

Min spontana tanke är att det måste vara någon av mina vänner som skämtar. När jag vänder mig om och ser den främmande killen i svart skinnjacka övergår däremot det skämtsamma humöret i en iskall rysning genom hela kroppen.

Killen, han som tagit sig friheten att ta ifrån mig rätten till min egen kropp, han lunkar lugnt och nöjt därifrån. Jag skulle däremot inte stå tyst så länge och låta honom gå vidare som om inget hade hänt. Jag skulle ifrågasätta hans beteende, säga ifrån.

Konsekvensen av att jag sa ifrån, det var en rak höger mot ansiktet. Jag blev misshandlad för att jag valde att stå upp för mig själv. Att jag samlade tillräckligt med mod för att denna gången faktiskt ryta ifrån ordentligt

Det kom också fram att samma kille hade antastat en annan tjej tidigare under kvällen. En tjej som hade pekat ut killen på klubben och bett att få honom utslängd. Av någon anledning blev han kvar. Hon hade först inte tänkt anmäla. Inte innan jag var så tydlig med att jag ville anmäla.

För tyvärr är det så det ser ut idag. Få människor anmäler den typ av händelser som jag beskriver. Gärningsmannen lunkar från platsen nöjd och obrydd. Tjejen som hade en fantastisk kväll står kvar berövad på den sprudlande känslan som fanns där innan.

Många ovetandes om att det som nyss hänt är brottsligt. Det är sexuellt ofredande och ett brott som efter #metoo uppmärksammats mer, men inte tillräckligt.

Hade händelsen i mitt fall inte avslutats med en misshandel så kan jag inte med säkerhet säga att jag hade valt att göra en anmälan. Och då är ändå jag den personen som engagerat mig i just denna typ av fråga i flera år.

Nu blev det en polisanmälan och tack vare fantastiska poliser och vittnen på plats så hoppas jag att den anmälan kan leda till ett åtal och senare till en fällande dom. Ett mindre svin som kan fortsätta tro att han av någon anledning utan någon som helst konsekvens kan ta sig rätten till andra personers kropp.

Min farhåga är dock att anmälan inte kommer leda till en fällande dom. Inte på grund av poliserna på plats igår. Inte alls. Utan på grund av den brist på resurser och överbelastning som polisen har idag, som gör att den typ av händelse som anmäldes igår försvinner i mängden och nedprioriteras.

Anledningen till att jag väljer att dela med mig av det som hände igår är något som framgår genom hela texten. Min vän kunde inte gå till centralen själv, på grund av en hög risk att utsättas för något.

Tjejen som blev antastad på krogen hade som enda val att som brottsoffer själv lämna klubben, för att slippa stå på samma dansgolv som hennes gärningsman.

Min första tanke på väg hem igår att den där vita jeanskjolen jag hade på mig igår var alldeles alldeles för kort. Jag kanske borde ha valt en annan kjol.

Låt mig påminna om att det är 2018 och att jag igår inom ett lopp av trettio minuter kan vittna om tre tjejer, som varit på samma klubb, i lilla Kalmar, vilka för sin egen säkerhet tvingas överväga att begränsa sig själva, sin frihet, för att inte riskera att bli brottsoffer.

Det får på riktigt räcka nu. Något måste göras för att förändra det samhälle som idag begränsar kvinnor i sin vardag. Det samhälle som lär tjejer att anpassa sig och sina val för att inte bli utsatta för sexualbrott, istället för att lära män att inte begå sexualbrott.

Jag vet att det sista sägs ofta. Men det kan inte sägas ofta nog. För uppenbarligen har ingen förändring skett.

Nu i efterhand är jag glad att jag hade på mig min korta vita jeanskjol. Jag hade faktiskt också gjort exakt samma val igår, tagit slaget i ansiktet, om det var vad som krävdes för att jag skulle stå upp för mig själv och rätten till min egen kropp.

Jag uppmanar inte tjejer att ta risker som kan leda till att de utsätts för fara. Däremot uppmanar jag alla tjejer att stå upp för sig själva. Det innebär att alltid anmäla när man blir utsatt för ett brott. På så sätt kan vi åtminstone uppmärksamma det oacceptabla problem som idag har fått bli en vardag.

Det får räcka nu!

Michaela Ådén

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.