Hypnotisören - dussinrulle med hänförande foto

Men med en fet budget, en hemvändande Lasse Hallström och ett par skickliga skådespelare kanske det skulle kunna bli något av Lars Keplers hyllade thriller Hypnotisören.

Upptakten lovar gott. Med hänförande foto fångar Hallström sitt gamla Stockholm i grå vinterskrud. Stämningen är tät, såväl ute på stan som hemma hos familjen Bark. Läkaren och hypnotisören Erik vandrar runt i pillerdimma och hans målande hustru Simone är på väg att tappa sugen. Deras blödarsjuke son Benjamin sitter framför datorn och pepprar soldater till höger och vänster.

Samtidigt som makarna Bark rotar runt i skärvorna av sitt äktenskap sticks en familj ihjäl. Det är blodigt värre!

Joona Linna, en kriminalkommissarie med behaglig finlandssvensk dialekt och stirrande blick tar sig an mordgåtan – dygnet runt, han har inget annat liv. När Linna kör fast, det enda vittnet är traumatiserat, vänder han sig till hypnotisören.

Här händer massor – men märkligt nog ingenting som får hjärtat att slå lite extra, av varken skräck, spänning eller medkänsla, inte ens när Benjamin drogas och rövas bort av en objuden gäst.

Uppgörelsen mellan Simone och Erik är snäppet mer engagerande än kriminalgåtan, mest beroende på Lena Olins hyperkänsliga anlete.

Ingen av de andra skådespelarna gör bort sig, fotot är snyggt och hantverket överlag gediget. Vad är det då som brister? Hyfsat trovärdiga karaktärer brukar kunna väga upp taffliga intriger, men inte i det här fallet. Den här utstuderat våldsamma historien är i fånigaste laget. Upplösningen ute på den norrländska sjöisen är närmast parodisk, men förbaskat skickligt iscensatt rent tekniskt, det måste medges.

65 miljoner lär Hypnotisören ha kostat – blodigt för en dussinrulle.

Filmen har av Svenska Filminstitutet utsetts att representera vårt land i kampen om en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Genant!