Feature

Många människor på landsbygden känner sig bortglömda – med all rätt

Feature Artikeln publicerades
”Jag tror verkligen inte på motsättningar mellan land och stad. Att hjälpas åt, att se varandras fördelar, är betydligt bättre”, skriver krönikören Peter Lejon som tycker att människor på landsbygden som känner sig bortglömda gör det med all rätt.
”Jag tror verkligen inte på motsättningar mellan land och stad. Att hjälpas åt, att se varandras fördelar, är betydligt bättre”, skriver krönikören Peter Lejon som tycker att människor på landsbygden som känner sig bortglömda gör det med all rätt.

Det är kanon när det skrivs tunnelseende texter, för då tvingas omgivningen tänka till för att det ska bli balans – även på den mörka landsbygden där siste tokstolle släcker ljuset.

Expressens biträdande kulturchef och författaren Jens Liljestrand skrev på nationaldagen, i Expressen, en essä om läget på den svenska landsbygden.

Den är baserad på ögonblicksbilder och tankar från hans föreläsningsturnéer i landet, och föreläser gör han om Vilhelm Moberg utifrån sin monumentala biografi Mannen i skogen.

Jag har stor respekt för Liljestrands arbete med att lyfta Mobergs författarskap. I min värld är Vilhelm Moberg vår allra mest betydande författare. Inte nödvändigtvis för att han skrev bättre än alla andra, utan för att han synliggjorde människor på landsbygden som annars hade framstått som för evigt marginaliserade.

Jag är verksam i Mobergs hembygd, och i essän är Liljestrand dystopisk vad gäller landsbygden. Det är han utifrån vad han ser under sina föreläsningar och när han går från biblioteket till järnvägsstationen. Han sluter sig till att landsbygden dör eftersom det inte är mycket folk i centrum. Möjligen hade han en bild av att det i Emmaboda, och andra omnämnda orter, finns ett myllrande folkliv om kvällarna med mysiga kvarterskrogar och gatumusikanter.

 

”Ett av de mest välkända tricken i litteratursvängen är döende landsbygd som befolkas av uppgivna tokstollar och där husen ser ut att vara öde trots att de är bebodda.”

 

Liljestrand får tycka vad han vill och att han uttrycker sig nedsättande om sin publik är en sak, men att sluta sig till att hela landsbygden är ett frö för vinden för att han är ensam i väntsalen på stationen känns djärvt.

Det jag framför allt reagerar på vad gäller den aktuella essän är att den är klyschig. Jag har ett förflutet som prosaförfattare och kan därför en del om olika dramaturgiska knep. Ett av de mest välkända tricken i litteratursvängen är döende landsbygd som befolkas av uppgivna tokstollar och där husen ser ut att vara öde trots att de är bebodda.

På igenvuxna åkrar står övergivna traktorer delvis nersjunkna i gyttja. Ensamma människor, som släpar sig fram längs ödsliga skogsvägar, längtar bort, men kommer ingenstans. Unga män förvandlas till berusade primater och unga kvinnor flyr fältet och finner ljuset i storstaden. Allt andas inavel, utförslöpa och förfall.

Håll med om att det ger bilder för den inre synen. I filmsammanhang är det lätt att referera till Den sista färden från 1972; John Boormans mästerverk om ett fiskafänge i Appalacherna som går käpprakt åt skogen på grund av den inavlade befolkningens illiterata hat mot utbölingar.

Det är stilistiskt gångbart att skriva dystopiskt om landsbygden – enligt samma princip som att det är språkligt tacksamt att skriva en elak recension. Det är lika tacksamt som att skriva om två poliser som alls inte tycks passa ihop.

I ödelandet växer det aparta och sjuka. Liljestrand längtade hem till Stockholm. Hans orkeslösa publik tillhör det förgångna. Nya svenskar är den enda framtiden, och landsbygdens folk är tragiskt.

 

”Man kan idiotförklara, peka finger, förlöjliga och två sina händer, och märkligt nog är det okej att låta det stanna därvid. Jag tänker, att man istället för menlös signalpolitik på Facebook borde ställa sig den självgranskande frågan: Vad är det vi har missat här?”

 

Jag är glad för att Liljestrand skrev sin essä. Den fick mig att tänka till, och den passar så bra i en tid då man sopar problem under mattan genom att skuldbelägga, och det här är inte kultur som ifrågasätter makten, utan som artigt bugar i farstun.

Hur ser det ut politiskt på landsbygden? Det vet vi efter EU-valet, och det blir nästan övertydligt att många på landsbygden inte känner förtroende för de gamla partierna. Det kan man sucka och stöna över bäst man vill.

Det måste finnas ett skäl till att de inte röstar på oss, eller..?

Om vi drar parallellen till fotboll: Laget förlorar den ena matchen efter den andra och kommer, om trenden håller i sig, att ramla ur serien med ett brak. Då tappar man sponsorer och publik, och de bästa spelarna lämnar klubben. Bör man då inte göra på ett annat sätt medan det ännu finns tid?

Den storstadsdominerade debatten lyfter aldrig, att det inte har funnits någon konkret landsbygdspolitik på åtminstone 40 år. Turismen framhålls som framtiden, och att trävaruindustrin är den mest inkomstbringande branschen i landet tycks oväsentligt.

Många människor på landsbygden känner sig bortglömda – med all rätt. Jag vet, för jag har levt på samma landsbygd i hela mitt liv, och jag tror på att förstå, inte på att fördöma.

 

”Och så alla dessa bilar. Varför tar man inte bussen istället för att dumgnälla på bensinpriset? Man kan åtminstone köpa en Tesla?”

 

Det är denna gudsförgätna outback som Jens Liljestrand känner dysterhet inför. De som inte tycker att landsbygden är värd att satsas på älskar troligen essän, för den bekräftar det man har på känn: Tandlösa rednecks tvingar icke ont anande storstadsbor att krypa runt bland nerfallna löv och grymta som grisar.

Och så alla dessa bilar. Varför tar man inte bussen istället för att dumgnälla på bensinpriset? Man kan åtminstone köpa en Tesla?

Vivören vill till ljusen, till myllret, till den goda maten, till kulturen. Fast om Liljestrand istället för att fly stannade kvar skulle han se hur mycket som görs av ideella krafter i Folkets hus, i bygdegårdar, i näringslivet, i föreningslivet, på bibliotek där man bland annat arvoderar Liljestrand som uppskattad föreläsare...

Men det är svårt att hålla sig till den strikta dramaturgin då. Enklare är att förbli den registrerande främlingen som lägger upp sin rutt för att kunna bekräfta att landsbygden tillhör det förgångna, och varför lägga resurser på det som är dömt att gå under?

 

”Där finns det dessutom alltid någon annan som tar ansvar när det behövs, och om man missar bussen så kommer nästa om fem minuter. Man kan ta en espresso medan man väntar.”

 

Essän blottlägger en stereotyp bild av ett oventilerat, reaktionärt ödeland där möglet växer i drivor. Civiliserade människor gör klokt i att hålla sig därifrån för att istället svepa genom den urbana spegelsalen på en våg av tömda glas. Där finns det dessutom alltid någon annan som tar ansvar när det behövs, och om man missar bussen så kommer nästa om fem minuter. Man kan ta en espresso medan man väntar.

Jag tror verkligen inte på motsättningar mellan land och stad. Att hjälpas åt, att se varandras fördelar, är betydligt bättre, och om vi hade visionära politiker skulle de initiera satsningar på att kraftigt öka graden av nationell självförsörjning av livsmedel och energi och då skulle man se att landsbygden är den perfekta platsen. Då blir inte vida vidder något man bara flyger över.

Rikspolitikerna tycks ha gått vilse i sina labyrinter där besöksnäringens utopiska landsbygdsmiljarder blinkar som neonet vid Times Square, och man vill inte kännas vid vad som händer när man vänder ryggen åt merparten av det land man säger sig tjäna.

En dålig fotbollstränare skulle skylla den nedåtgående spiralen på otur och på dåligt väder. Andra skyller sina tillkortakommanden på att andra människor tillhör dåtiden, och på att de är dumma.

Vi talar ofta om vikten av källkritik. Självkritik är inte heller så tokigt.

 

Fler krönikor av Peter Lejon

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.