Minnesord över Sif Strand Rönnbäck
Sif växte upp i Sandviken som enda barn. På mormor och morfars gård i närheten av samhället tyckte hon om att vara. Kanske var det där hennes stora intresse för djur och natur väcktes. Hemma fick hon också lära sig att ställa upp för andra människor. Familjen hjälpte till att skydda en judisk familj under kriget, något hon absolut inte fick tala om i skolan.
På 1950-talet läste Sif en fil kand vid Uppsala universitet och tog bibliotekarieexamen i Borås. Studierna ledde till jobb för kulturen. Hon bosatte sig i Lindesberg och blev så småningom bibliotekschef. Samtidigt bildade hon familj och fick barnen Magdalena och Magnus. Så småningom flyttade Karin in i familjen som fosterbarn.
Efter skilsmässan på 1970-talet flyttade Sif till Oskarshamn och blev kulturchef. Snart hittade hon sitt älskade hus – Skurö Sofieborg. Här kunde hon vårda ett gammalt hus och ägna sig åt blomprakt och grönsaksodlingar. Hon fann även en ny livskamrat, Lars, som hon levde med till hans allt för tidiga död.
Efter pensionen gick Sif många och långa promenader med sina hundar. Ofta var målet att besöka någon som var ensam eller sjuk, för att lysa upp dennas tillvaro en stund. Det var inte många konserter hon missade, hon var en trogen besökare på Naturskyddsföreningens träffar, var engagerad i katthemmet och såg de flesta av Filmklubbens filmer och operautsändningar. Nu hann hon också läsa mycket och då var det enbart faktaböcker och tidskrifter. Då och då kom hon med en artikel. Alltid med utropstecken, kommentarer och rättade korrekturfel i marginalen.
Sif tyckte om människor. En dag kom ett gäng motorcykelknuttar i hästsvans och skinnställ indundrande på ladugårdsplanen. Sif går genast fram och pratar med dem. Snart är hon i full färd med att förhöra sig om de vet vad kornas, getternas och fårens ungar heter. Hon är nöjd med en ring av knuttar runt sig.
Sif hade tydliga åsikter och tvekade inte ett ögonblick att ta strid för något hon ansåg vara rätt. Det gjorde henne till en kontroversiell person som många tyckte om medan andra hade svårt för hennes styrka och rättframhet. En gång hittade hon en levande huggorm i sin brevlåda. På typiskt Sif-manér sa hon upprört att det var för hemskt, den stackars ormen hade kunnat dö i den varma brevlådan. I stället satte hon på sig trädgårdshandskar och bar ut ormen i skogen.
Den senaste tiden kände sig Sif håglös och trött. Efter en vecka på sjukhus bodde hon hos sin dotter Magdalena i Motala en kort tid och där dog hon hastigt och oväntat. Det är en mycket stram, men kärleksfull och framför allt mycket färgstark person som gått ur tiden. Sif lämnar ett stort tomrum efter sig.
Mette och Bosse Munter
Skurö gård
