Minnesord över Elsberth Andersson

Vi blev snabbt bekanta med Elsberth när vi köpte hus i Skoghult 2002, eftersom hon var nyfiken och frågade: ”Vilka är ni? Var kommer ni ifrån? Varför vill ni bo här?” Vi blev vänner en bitande kall söndagsmorgon i februari när Elsberth knackade på dörren: ”Jag vet, att ni skriver, det gör jag också. Jag har skrivit några dikter om mitt liv, särskilt från den tiden, jag var på 1950-talet, där livet var svårt för mig, vill ni, att jag läser dikterna?” Det blev en magisk förmiddag med våta ögon, för Mummi, som vi kallade Elsberth, var en formidabel läsare.

Mummi drömde om att skriva en bok ur sitt liv, vi hjälpte henne att göra det. Vi blev hennes redaktörer och varje eftermiddag en lång varm sommar kom hon in i vår trädgård och läste högt ur den text, som hon hade skrivit, och det blev långsamt till boken Glimtar ur ett liv, som publicerades 2013.

Mummi tillhörde generationen av tjejer som var de första i Sverige som fick en akademisk utbildning. Mummi blev lärare och lyckades undervisa på nästan alla skolor i Kalmar.

Mummi blev vår mentor över tiden. Det var henne vi rådfrågade om svenska språket, konst och kultur, etik och moral. Det svenska samhället. Vi var mycket tacksamma för det.

Vi är tacksamma för en varm och hjärtlig vänskap och vi saknar redan Mummi.

Bertill Nordahl och Lene Hein