Minnesord över Agneta Stjärnlöf

Ett blont yrväder med hjärta och hjärna som ingen annan. Det är vår mamma det. För många är hon känd som skolpolitiker i Mörbylånga kommun eller datalärare. För oss är hon en idol, hjälte och kommer alltid att vara en kompass i våra liv. Agneta gick alltid sin egen väg. Från att som 18-årig Kalmartjej flytta till Stockholm och, i en tid då jämställdhet var ett okänt begrepp, framgångsrikt ta sig in på mansdominerade arbetsplatser. Till att som ensamstående mamma lägga tonvikten på att lära oss att om vi alltid ger energi åt kreativitet och fantasi, och tror på oss själva, ja då kan vi bli precis vad som helst.

Någonstans under den tiden började Agnetas engagemang för skolfrågor ta fart. Först i Hem- och skola, och sedan inom kommunpolitiken. Hon visste att hon genom outtröttligt driv och engagemang kunde förbättra för våra unga. Hjälpa rektorer och föräldrar som ringde med frågor och funderingar, komma med förbättringsförslag, och kämpa för att få till stånd nya skolbyggen som det kommande högstadiet i Färjestaden.

Troligen var Agneta den första ledamoten som stått i talarstolen på fullmäktige med kateter gömd i moderiktiga paperbag-byxor, sjukhusarmbandet gömt innanför kavajen och på en utlovad permission på ett par timmar. Den permissionen blev några timmar längre än avtalat, för politiken fick alltid gå före sjukhuset. Och inför varje besök på sjukhuset var agendan med, och behandlingar och operationer fick rätta in sig och erbjudas plats i kalendern på de dagar som inte var upptagna av fullmäktige, kommunstyrelse, utbildningsnämnd, gymnasieförbund eller skolinspektioner. Först säkra barn och ungdomars skolgång och framtid, sedan fajtas mot cancer. Alltid i den ordningen. Vi försökte de första åren att byta plats på den prioriteringsordningen, men lyckades aldrig, utan gav upp och insåg helt enkelt att vår fantastiska, starka, kloka mamma – hon lät aldrig cancern ta förarplatsen.

Hon valde att leva sitt liv, fylla det med så mycket härligt, roligt och göra så mycket gott för barn och ungdomars skolgång som hon bara kunde. På fritiden var hon även en cancersuperhjälte. Ju äldre vi blir, desto mer förstår vi vilken superhjälte mamma varit. Och det vi är mest imponerade av är hur mycket kärlek det fanns i henne. En kärlek så stark, att den kommer följa oss genom livet. Mamma ville finnas kvar så mycket längre, hinna med fler skratt, mer solsken, ge fler kramar. Men så blev det inte. Att leva vidare utan henne är att leva i en färgsprakande värld som nu blivit svartvit. Kanske kommer hennes eviga kärlek få oss att kunna se färger igen. En sak vet vi dock med säkerhet. Vi älskar vår fina mamma, och vi vet att vi kommer ses igen. Medan hon väntar på oss i en solstol någonstans, så ska vi upp med hakan, titta framåt och fortsätta fylla varje dag med kärlek. För det har mamma lärt oss. Vi tre – för evigt.

Carl och Liv Stjärnlöf