Becket formade hans liv
Karl Dunér visar oss in i sin lilla källarateljé på Kungsholmen i Stockholm. Här sker mycket av arbetet inför konstutställningen i Kristinehamn i november. På ett bord står tre skallar i lera på tork. På golvet sitter två dockor på knä klädda i ett skirt, grått tyg. Inuti finns en mekanik som hela tiden arbetar. Ibland höjs och sänks deras bröstkorgar som i djupa andningar eller suckar vilket ger en känsla av att de är levande.
– Andningen och väntan är det centrala. Och att rörelserna ständigt pågår och att de aldrig upprepar sig. Det är också en form av humor. Lite som tillvaron – man går samma vägar men ändå inte.
Sedan 1997 har Karl Dunér hunnit med flera konstutställningar, bland annat i Berlin, Dublin, Bryssel, Tokyo och senast på Vandalorum utanför Värnamo. Parallellt med bildkonsten arbetar han som teaterregissör. Men själv tycker han det egentligen inte är någon större skillnad. För honom är det idéerna som styr. Och vissa idéer passar bättre i en utställning, andra i ett slutet teaterrum.
Redan som 26-åring regidebuterade han på Dramaten med Samuel Becketts I väntan på Godot. Sedan dess har det blivit mycket Beckett och mycket Dramaten. Men även opera och radioteater med pjäser av bland andra Anton Tjechov, August Strindberg och Witold Gombrowicz. 2009 tillsattes han som chef på Helsingborgs Stadsteater, men efter tre år återvände han hem till Stockholm och familjen.
Här lever han nu med fru, barn och bonusbarn. De små följer ofta följer med till pappas ateljé.
– De tycker att mina skulpturer är jätteroliga, ett kort tag. Men deras stora mål med att komma hit är att äta plockmat som vi brukar köpa med oss. Sedan går de till sina hyllor och tar fram sina målargrejer.
Karl Dunér växte upp i Lund och i Stockholm med sin mamma som var tv-producent och pappa som var konstnär och lärare på Konstfack. Han beskriver sig som en ganska vanlig ung kille som spelade vattenpolo och tävlingssimmade. Men en dag i femtonårsåldern hittade han romanen Molloy av Samuel Beckett på biblioteket, vilket kom att påverka hela hans liv.
– Jag blev bergtagen och sträckläste allt av Beckett. Prosan först, sedan dramatiken. Han formulerade det jag inte kunde själv. Det slog djupt an då. Sedan dess har han varit en följeslagare.
Kopplingen till teatern kom i och med att han insåg att om han fullt ut skulle förstå vissa saker hos Beckett måste de gestaltas i rummet.
I dag kan det tyckas anmärkningsvärt att en ung kille fastnar för en av våra största dramatiker – att den typen av litteratur är för svår för en femtonåring. Men det tror inte Karl Dunér alls. I stället menar han att det är just när man är ung och har ett helt öppet sinne som man också fullt ut kan förstå texterna.
– När jag gjorde I väntan på Godot 1990 förväntade sig nog de flesta en rätt ålderstigen publik, men det var tvärtom. Det var en ung publik som kom, hela Nybroplan var fylld med cyklar.
– Jag tycker ofta att man är som klokast när man är runt 18 år. Inte minst öppenheten och frånvaron av fördomar, man dömer inte på samma sätt, och man är inte avtrubbad. Sedan när man blir äldre trubbas man av, men får kanske en annan sorts klokskap och erfarenhet så småningom.
Går det att motverka den där avtrubbningen?
– Ja, men det är som med kroppen, man får träna sig och lära sig att se och lyssna. Men det är inget man får gratis. Jag försöker i alla fall.
