Elmbloggen

Drom

Elmbloggen

Inget internet annu, hoppas pa att det ska komma idag, men vi far se.

Har haft denna drommen flera ganger nu, vet inte vad den betyder, om den betyder nagonting, men ska aterge den sa noga jag kan.

Jag vaknar alltid pa samma stalle,med samma kansla i kroppen, svettig och med morka skuggor dansande i huvudet. Jag star pa en brygga, en murken trabrygga, den flyter pa ett glansande vatten. En vatten dar ett stilla manljus gang pa gang reflekteras och bildar ljusliknande ormar som sakta ror sig mot mig. Allt annat ar svart. Morkt. Kallt.

Jag ser bara vatten, inget land, inget annat liv, jag hor inga andra ljud an mina egna andetag. Och vinden som ror sig genom mitt har och svalkar min panna. Jag ar ensam. Helt ensam.

En rysning drar sig genom min kropp. Kylan borjar gora sig pamind, den tar sig in genom mina tunna klader. Jag ar ensam. Men inte radd, ty det finns inget hotande i morkret. Inte an. Inte just da.

Plostligt forandras hela bilden. Jag kanner en stark vind, bryggan gungar till, jag tappar balansen, kanner hur nagon tar tag i mig och hindrar mig fran att falla. En sekund hanger jag over det morka vattnet innan jag dras in, upp pa bryggan igen. Jag hinner inte mer an ta ett djupt andetag innan nagon trycker ner mig, mot vattnet, mot morkret darnere, mot den eviga tystnaden.

Och jag borjar falla. Sakta, sedan fortare. Mina forsok att att klamra mig fast vid nagot visar sig meningslosa, det finns inget att greppa, bara luft, morker, och tomhet. Jag befinner mig plotsligt utanfor tid och rum, i ett totalt morker, jag faller inte langre utan star pa ingenting. Jag ser mitt liv spelas upp framfor mig pa en svag ljusstrimma, mitt liv, det jag levt, med min familj, mina vanner, alla som betytt nagot finns dar framfor mig. En abstrakthet. Nagot jag inte kan ta pa.

Jag kan inte rora mig. Det blir morkt igen, och jag faller. Ner. Bort. Ensam. Kanske skriker jag, jag tror att jag gor det. Men inga ljud lamnar min strupe, ett tyst vasande ar allt jag far fram. Faller. Ner mot tystnaden.

Jag slar upp ogonen och satter mig upp i sangen, svettig, med ett huvud som bultar. Tunga slag som nagon slar mig med en hammare. Drommen igen, alltid samma. M sover tyst bredvid och inte forran jag latit min blick vila pa henne ett tag lugnar jag ner mig. Hennes lugn och trygghet sprider sig till mig och jag kan lagga mig ner igen. Men jag kan inte sova, inte mer inatt.

Drommen igen. Annu en natt.