Sorti efter självmål

Landshövding kallades av Statskontoret för något år sedan för en ”fri mittfältare”. Uppdraget formas utifrån enskildas egna kunskaper och erfarenheter. Uppgiften att både vara regeringens man och länets nationella företrädare är också svårt att förena. Men diffusa uppdrag ställer extra stora krav på personliga kvalifikationer – och på moral. Inte minst i en tid då ämbetsmannaansvaret urholkats och det stundtals finns tendenser till aktivism inom statsförvaltningen.

Carlzon flyttas till regeringskansliets elefantkyrkogård efter uppgifter om bland annat svarta ersättningar på residenset och en fånig ledarskapskurs. Det ska förstås mot bakgrund av att regeringen i arbetet med att förnya styrmetoder i statsförvaltningen markerat värden som tillit och förtroende. Utifrån den logiken blev en omplacering av Carlzon föga överraskande.

Regeringen skapar samtidigt ett mycket hårt prejudikat att leva upp till när det statsråd eller statstjänstemän som eventuellt i framtiden trampar i klaveret. Behandlingen av dem kommer att mätas med flytten av Carlzon från residenset till Rosenbad.

De vinster som Carlzon gjort för egen vinning när det gäller de utbetalade svarta ersättningarna ter sig faktiskt minimala. Ledarskapsutbildningen kunde på starka grunder kritiseras, men tyvärr lär den inte avvika alltför mycket från andra kurser i diffus värdegrund i både myndigheter och privata företag. Man kunde i vart fall önska att tunga verksamhetsföreträdare i Sverige någon fick sluta på grund av politiska misslyckanden eller för att ledarskapet inte fungerat och inte bara på grund av smärre kvittoaffärer.

Landshövdingen är betydelsefull för Kalmar län. I mindre län har ämbetet en tyngre roll än i storstadslänen. I Stockholm vet få vem som har uppdraget som länsstyrelsens högste chef med den ålderdomliga titeln.

Det behövs en fri mittfältare med ett partipolitiskt oberoende som inte bara svarar för officiella arrangemang utan också fungerar som en medlare och samtalsöppnare när intressekonflikter råder.

I dag är det svårt att rekrytera landshövdingar på grund av uppdragets komplexitet. Om inte regeringen har något ess i rockärmen lär därför residenset tyvärr komma att stå tomt en längre tid. Ett stort problem är att Länsstyrelsens tjänstemän har ett närmast ensidigt bevarandeuppdrag medan landshövding och länsråd – båda utnämnda av regeringen får rollen att arbeta också med utvecklingsfrågor. I kontakt med exempelvis företag som vill investera. Det skapar ett inbyggt motsatsförhållande inom myndigheten mellan cheferna och de anställda och en svår roll inte minst för en landshövding som Thomas Carlzon med vana från näringslivets krav på snabbhet, effektivitet och värdeskapande. Den fria mittfältaren är hårt bevakad av sina egna lagkamrater.

Carlzon har tjänat Smålandslänen väl genom arbete i näringsliv, universitet och i förvaltning. Hans roll i Kampradpengarna till Linnéuniversitetet ska inte underskattas. Istället för att njuta av arbetets frukter i Älmhult efter Ikeakarriären valde han att tjäna stat och samhälle.

Det ska inte glömmas bort efter de misstag som med Statskontorets metafor skulle kunna beskrivas som mittfältarens egna självmål.