Om utbildningar inte håller måttet ska de bort

Den 30 juli gjorde på insändarsidan signaturen Observator oss uppmärksamma på högskolans svårigheter. I detta debattinlägg kommenteras några av hans punkter.

För det första. Nedläggningen av ingenjörsutbildningarna är ingen spilld mjölk att gråta över. Kvaliteten har varit under all kritik, vilket beror på skadligt inflytande från en lokalt förankrad ”beskyddarring” med fikarummet som främsta agitatoriska plattform. Denna krets har betraktat forskning med stor misstänksamhet, vilket varit till förfång för forskningsanknuten grundutbildning. Det dåliga inflytandet var främsta skälet till indragningen av KK-stiftelsens stöd. (Detta har diskuterats i Barometern 13/10 2005.)

Beskyddarringens förhållningssätt är oacceptabelt men kan förklaras rationellt. Fler forskningsaktiva lärare attraherar ju ambitiösa och smarta studenter, som i sin tur attraherar ännu fler forskningsaktiva lärare. Detta är en hotfull spiral: Är det säkert att man med begränsad erfarenhet av forskning är kapabel att anta nyfikna studenters utmaningar? Även socialt får man svårt att hålla jämna steg; forskningsproblem och vetenskapliga paradigm ersätter segelturer, Kalmar FF:s insatser och Göteborgsvarvet såsom samtalsämnen – och på jobbet vill man väl ha det lika mysigt som hemma i soffan!?!

För det andra. Observator skriver ”lärare och forskare”. Man får då intrycket av att det finns två olika medarbetarkategorier. Denna uppdelning leder i förlängningen till att undervisning och forskning ställs mot varandra, vilket Gud förbjude. Bortser vi från forskarstuderande, som förvisso ofta ägnar sig åt betydelsefulla undervisningsinsatser, så nämns i lag och förordning endast lärare.

Tolkningen är att en akademisk lärare ska vara forskarutbildad och forskningsaktiv. ”Forskarutbildad” innebär helt enkelt ”disputerad eller motsvarande”. Vad ”forskningsaktiv” innebär måste avgöras med inomvetenskapliga kriterier, eftersom de kulturella förutsättningarna varierar över disciplinerna.

För det tredje. Observator kritiserar ”misslyckade utnämningar av mellanchefer”. ”Haveriet för ingenjörsutbildningarna” sägs vara en konsekvens av detta. Utbildningarnas bortrationaliserande är dock naturligt, ja till och med önskvärt, om kvalitet och söktryck tas som utgångspunkt. Vid den senaste prefekttillsättningen inom teknikområdet fanns det en av vissa favoriserad motkandidat, som dock hade starkt begränsad för att inte säga obefintlig erfarenhet av forskning och forskarutbildning. Han utgjorde därmed inget alternativ; för att leda akademisk verksamhet är det nödvändigt att ha gedigna erfarenheter av forskning och forskarutbildning. På denna punkt förtjänar faktiskt rektor en eloge.

För det fjärde. Beskrivningen av förvaltningens förmåga att breda ut sig på kärnverksamhetens bekostnad, av lokalhanteringen samt av graden av planering och framförhållning är pregnant. Vad dilettanteriet beträffar kan det vara värt att notera, att rektor inte är ensam i högskolans ledning om att ha ”anknytning” till Kalmar. Över huvud taget tycks personalrekryteringsstrategin mer påminna om en schlagerfestival än om byggandet av en akademi med ambitionen att vara omvärldsrelevant. Krav om att även förvaltningspersonal ska vara forskarutbildad borde göra susen, en relevant riktlinje när man i stor omfattning säger upp forskarutbildad personal.

För det femte. Att sydostsamarbetet har ekonomiska förtecken är tankeväckande. Kan man i enlighet med universitetskansler Flodströms idé etablera en filial till Lunds universitet i östra Småland såsom substitut för högskolan? Verksamheten kan då fjärrförvaltas, vilket borde innebära kostnadsbesparingar och minskat dilettanteriet.

Avslutande reflexion: Är det feghet, berättigad rädsla eller något annat, som leder Observator till att debattera anonymt?

Björn Walther