När ska vi ta vår säkerhet på allvar?

Regering och ÖB är oense om vi ska ha en eller två stridsberedda brigader. Regeringen anser sig ha beställt två. ÖB hävdar att han bara fått pengar till en. Därför finns det en stridsberedd brigad enligt ÖB och en ”spökbrigad” med stora brister avseende personal, materiel och utbildning. Men hur långt räcker en brigad, eller möjligen två, om det är de enda markstridskrafter, förutom ett ganska blygsamt hemvärn, vi har för att försvara och kontrollera Sveriges yta? Särskilt som den tillgängliga brigadens olika delar i grundberedskap är spridda över hela Sverige.

Avveckling av det gamla invasionsförsvaret borde skett på ett sådant sätt att vi i likhet med Finland behållit vår handlingsfrihet. Se tidskriften Slagfjädern nummer 4-2017 sida 4–9. Det kostar mycket tid och pengar att skapa ett fungerande totalförsvar, som flertalet politiker och en växande opinion nu verkar finna nödvändigt. ”Den nya insatsorganisationen”, som dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors 2011 hänvisade till, visade sig vara en papperstiger. I den hade man helt bortsett från behovet av regionalt och lokalt ledarskap med uppgift och förmåga att samordna och leda försvaret i vid bemärkelse. Ett kommande totalförsvar bör ges ett innehåll och en organisation som motsvarar hoten mot vårt land och vår existens. Och den hotbilden har ett brett spektrum.

Efter lång tid med mycket väsen och lite ull övergavs tanken på sammanslagning av län till storregioner. Länsstyrelser visade sig vara nödvändiga statliga myndigheter med ett bibehållet geografiskt ansvarsområde. Specialisering, arbetsfördelning och samverkan mellan länsstyrelserna visade sig vara rationellt och effektivt. Landsting omvandlas efter hand till regioner.

En helt annan lösning valdes för polisen, där Dan Eliasson var rikspolischef. Där inrättades polisområden och polisdistrikt utan hänsyn till kommun- och länsgränser. I skrivande stund meddelas att han avgår som rikspolischef. En samlad poliskår drar en suck av lättnad. En enig försvarsberedning föreslog i december 2017 att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ska spela en huvudroll i det nya totalförsvaret. Att regeringen nu utser Dan Eliasson till ny chef för MSB väcker förvåning och skepsis. Nästan alla oppositionspartier och många andra ifrågasätter hans lämplighet.

Generalmajor Anders Brännström har också fått sin lämplighet ifrågasatt. Efter bara två veckor på sin nya tjänst blev han uppkallad till ÖB och avsatt. En berättigad fråga är: Vilken företagskultur gäller inom Försvarsmakten? Är det så att man tillämpar det kända citat som tillskrivs Mark Twain: "Sanningen är det dyrbaraste vi har. Låt oss vara sparsamma med den." Det är känt från historien, att härskare som skjuter budbäraren istället för att ta sig an problemet, förr eller senare får problem. Eller kan det föreligga ett annat samband? Dan Eliasson vill inte ha en konkurrerande organisation inom Försvarsmakten. Framför allt inte med en chef som håller fast vid en välgrundad uppfattning, även när det blåser motvind. Och det var ju chef för Försvarsmaktens totalförsvarsenhet Anders Brännström var i två veckor.

Birger Jägtoft

Före detta brigadchef och regementschef