Ensamheten måste brytas
En oväntad räkning kan inte betalas. Bostaden kan inte värmas upp tillräckligt. Skulder kan inte regleras i tid. Detta är tre av nio parametrar i en ny undersökning som kartlägger fattigdomen i Europa. Statistiska centralbyrån har ansvarat för den svenska delen av undersökningen. Enligt SCB har drygt 1 procent av landets befolkning inte råd med minst fyra av de nio utgiftsposterna. Därmed bedöms de leva i allvarlig materiell fattigdom.
Varje vecka besöker jag platser i Växjö stift, ofta med frågan: Hur ser nöden ut här? Först brukar svaren handla om just den materiella fattigdomen, sedan ändrar de karaktär, nästan alltid på samma sätt. Nu kommer berättelserna om ensamhet och isolering: ”Den enda kontakt han hade med andra var när hemtjänsten fyllde på i kylen”. ”Många äldre kommer aldrig utanför ytterdörren, ingen kommer heller för att hälsa på”.
Vid sidan av den materiella fattigdomen växer en relationell fattigdom, ibland uppenbar, ibland svår att upptäcka, dold bakom välputsade fasader. Allt fler tycks ha allt färre kontakter med andra. Familjen bor en bit bort. Det är svårt att få rätt till färdtjänst och kommunal omsorg. Grannarna är upptagna med sitt och verkar alltid ha bråttom. Bristen på mänsklig samhörighet gräver djupa hål i våra känsliga själar.
”Tänk om vi alla kunde sträcka ut en hand till den som är ensam. Knacka på hos grannen. Bjuda på fika.”
”Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift”
För några veckor sedan publicerade Socialstyrelsen en rapport om äldres psykiska ohälsa. Den är fortsatt högre än i den vuxna befolkningen i stort. Rapporten har fått stor uppmärksamhet och jag minns en tv-intervju med två kvinnor. Vid ett besök på en mötesplats för äldre fick de frågan om möjliga orsaker till de höga ohälsotalen. De nämnde särskilt människors ensamhet.
För två år sedan mottog Växjö stift en donation om fyra miljoner kronor ur familjen Kamprads stiftelse. Pengarna skulle delas ut till församlingar i Småland för insatser med syfte att förbättra äldres livskvalité. Snart är pengarna slut och nya satsningar, framförallt på landsbygden, är på gång. De konkreta resultaten är fascinerande: besökstjänster startas, utbildningar i att leda samtalsgrupper initieras, fixarverksstäder som aktiverar äldre män växer fram, musikterapi, seniorkockar och en mängd andra idéer omvandlas till handfast verksamhet för de äldres bästa.
Med tacksamhet ser jag hur den generösa gåvan från familjen Kamprads stiftelse räcker till så mycket för så många. Samtidigt tycks behoven vara oändliga. Också fortsatt vill Svenska kyrkans församlingar vara aktörer för att förbättra äldres livskvalité, upptäcka och bryta den förlamande ensamheten och motverka den relationella fattigdomen.
Det som nu växer fram i Växjö stifts församlingar är bra. Anställda och ideella gör ett fantastiskt jobb. Men allt ska inte behöva organiseras. Fler insatser än de som kommer via en organisation, en kommun eller en församling behövs. Vi har alla ansvar för våra medmänniskor. För oss som står i en kristen tradition är det självklart att tjänsten för den andre står i centrum, oavsett vem det är.
Tänk om vi alla kunde sträcka ut en hand till den som är ensam. Knacka på hos grannen. Bjuda på fika. Hjälpa till med snöskottningen, dröja sig kvar en stund, inleda ett samtal, komma nöden på spåren och för en stund lindra själens ensamhet.
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift
