15-åriga Sara: Männens sätt att agera i en våldtäkt ifrågasätts inte lika mycket som kvinnornas

Debatt

”Jag blir minst sagt mörkrädd.” Den reaktionen handlar om en 15-årig tjejs reaktioner på hur våldtäktsmål behandlas i domstolar. Ifrågasätts männens berättelser på samma sätt som kvinnans?

Artikeln publicerades 13 maj 2014.

När det gäller våldtäkter ställer omvärlden (rättssystemet) olika krav på könen, kvinnorna får ofta en större börda och ansvar att bära än männen. Detta gör att vi blir olika inför lagen vilket också leder till att det är mycket svårare för våldtäktsoffer att vinna i ett åtal. Den här skillnaden är löjlig och totalt orimlig.
Artiklarna om olika våldtäktsfall där förövaren gått fri är många i dagens läge och varje gång jag ser en ny rubrik gällande ämnet sjunker mitt förtroende för domstolens tolkning av Svea Rikes lag och dess prejudikat.
Jag blir minst sagt mörkrädd när jag läser om hur svårt det är för en människa som blivit utsatt för våldtäkt att få se våldtäktsmannen stå till svars för sina handlingar. Ungefär en av tio anmälningar gällande våldtäkter leder till åtal och det är få av dem som slutar med en fällande dom. Tänk på vad det sänder ut för signaler till omvärlden, till alla de människor som blivit utsatta för våldtäkt. Chansen är nog inte så stor att man anmäler brotten om det ändå inte kommer leda till åtal utan bara kosta en massa pengar och livskraft.
Det händer ofta i våldtäktsfall att mycket av ansvaret läggs hos kvinnan. Man börjar ifrågasätta kläderna hon bar, om hon med kroppsspråket inbjöd till ett sexuellt umgänge, kanske var hennes motsträvighet inför samlag alldeles för otydligt för att räknas. Kan det vara så att hennes nej bara ingick i spelet?
Christian Diesen, professor i processrätt, har studerat 500 olika våldtäktsdomar och styrker att domstolen lägger stor vikt vid offrets beteende, både under och efter brottet begåtts. Är det så att offret inte ropade på hjälp, inte försökte smita iväg eller anmälde händelsen direkt efter överfallet ifrågasätts detta genast och gör att offret blir mindre trovärdigt i domstolens ögon. I domstolen lyssnar juryn noga på hur offret återberättar händelsen och hur man väljer att berätta kan vara avgörande. Det är alltså domarens och nämndemännens syn på hur människor borde reagera efter en våldtäkt som styr slutdomen. Lite udda med stereotypa våldtäktsoffer, eller?
Männens sätt att agera i en våldtäkt ifrågasätts inte alls lika mycket och ofta som kvinnornas. Deras handlingar försvaras och skylls ifrån på bland annat dålig omdömesförmåga på grund av alkohol och att de därför inte kunde uppfatta kvinnans motstånd. Löjligt, fegt? Ja!
Jag skulle våga säga att alla vuxna som dricker vet om riskerna med alkohol; att omdömesförmågan sjunker tills den nästan försvinner och att man då kan komma att göra dumma saker. Trots att man är medveten om detta gör man fortfarande ett aktivt val och dricker i alla fall. Då är det väl rimligt att man ska ta ansvar för sina handlingar, eftersom de är en påföljd av något man gjort när man fortfarande hade omdömesförmågan kvar.
Wisdom of crowds är ett uttryck i det engelska språket som menar på att man i grupp är smartare/klokare än om man är ensam. Så verkar dock inte fallet vara när det gäller gruppvåldtäkter. Trots att gärningsmännen är fler och att chansen till att någon upptäcker kvinnans motvilja eller det bisarra i handlingen då ökar läggs det största ansvaret fortfarande hos den ensamma kvinnan.
Advokaterna till de åtalade verkar jämt hitta nya ursäkter för gärningsmännens handlingar som domstolen lyssnar på och jag blir bara mer och mer frustrerad. Jag förstår uppriktigt sagt inte hur det kan se ut så här. Sverige ska föreställa ett av jordens mest jämställda länder och ändå är män och kvinnor fortfarande så pass olika inför lagen.
Jag är fullt medveten om att det ska ställas utom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig innan man kan få en fällande dom, men jag tycker fortfarande att det hela är väldigt egendomligt. Det räcker med att den åtalade kommer med en liten bortförklaring eller ursäkt till sina handlingar, ett enda påstående som gör att all respekt och förtroende för det som den kärande har sagt ska smulas sönder.
Helt plötsligt förvandlas offrets berättelser, känslor och kanske även bevis (exempelvis polisens förundersökning, som i sin tur ytterst sällan leder till åtal) till lögner och påhitt i domstolens ögon. Egendomligt, minst sagt.
Varför friar de svenska domstolarna så ofta i mål som gäller våldtäkter? Den frågan ställs allt oftare och dagens debattör är inte ensam om att fundera. Demonstrationerna mot våldtäktsdomar, som denna i Sundbyberg i västra Stockholm, blir allt vanligare.