Lukas föddes i fel kropp – i dag är han den han vill vara

För 38-årige Lukas Svärd betyder Pride mycket och han önskar att priderörelsen hade varit lika stor när han var tonåring.

– Pride är väldigt viktigt, alla är välkomna och alla får se ut som man vill och vara den man vill och det var ju det jag strävade efter hela tiden som ung. Varje dag skulle vara som Pride, men tyvärr är det inte så. Idag, när samhället tyvärr går åt fel håll, är Pride ännu viktigare.

Han har själv gått med i Stockholm Pridetåg och föreläst under olika prideveckor ute i landet, men att han skulle engagera sig var inte helt självklart från början.

– Jag tyckte ju att jag var man, varför skulle jag engagera mig i Pride och RFSL? Men det där har ändrats med åren och nu är jag ute på mycket föreläsningar.

Lukas Svärd föddes som flicka, som Jennie, men förstod redan i tre-fyra-årsåldern att han inte var som andra tjejer. Han kände att han var född i fel kropp och ville vara pojke. Varje dag drömde han om att få vara kille; han försökte se ut som en pojke och han lekte alltid med pojkar.

Ju äldre han blev desto sämre mådde han. Han passade inte in någonstans, men vågade inte heller avslöja sin hemlighet för någon.

När han var 12 år gammal såg han ett tv-program om könsbyten och förstod då för första gången att det fanns en möjlighet för honom att bli kille.

Ju längre in i puberteten han kom desto svårare blev det att bära på hemligheten. I takt med att hans kropp utvecklades mådde han allt sämre och blev mer och mer utanför. Han hatade sin kropp som förändrades mot hans vilja, han hatade sig själv och han hatade alla andra.

Fram till högstadiet hade idrotten varit ett andningshål för honom. På fotbollsplanen blev han sedd och fick beröm och bekräftelse.

– Så fort jag presterade tyckte folk om mig. Jag var född i fel kropp, men jag var väldigt duktig på idrott och på fotbollsplanen var jag omtyckt. Jag kommer ihåg när vi var på fotbollsläger, under matchen tyckte spelare och föräldrar att jag var viktig eftersom jag var så duktig, men så fort kvällen kom och det var disko frågade ingen efter mig.

Under låg- och mellanstadiet sportade Lukas varje rast och all ledig tid, men när han började komma in i puberteten skapade omklädningsrummet ångest och han slutade idrotta.

– Högstadiet var en av de värsta perioderna i mitt liv. På högstadiet la jag ned alltihop. När jag var 16 år hoppade jag av skolan och blev kokosbollsförsäljare. Jag flyttade hemifrån, drack, rökte och tränade ingenting, berättar han allvarligt.

Han kände förakt mot både sig själv och sin omgivning som inte förstod honom och till slut blev självföraktet så stort att han började skada sig själv.

– Jag levde livet, men levde inte. Jag klarade inte av att ta mitt liv, men jag klarade heller inte av att leva nästa dag. Jag började ”gambla” med livet och spelade rysk roulette med livet. Jag körde till exempel rakt ut i vägen när jag cyklade hem från skolan och hoppades att det skulle komma en bil.

Vändningen kom just vid ett av hans självmordsförsök. Lukas hade fyllt 18 år och hade varit ute på krogen.

– Jag var kär i en tjej, men hon ville inte ha mig eftersom jag hade en kvinnlig kropp, men jag märkte att hon egentligen var kär i mig.

Lukas bestämde sig för att ta sitt liv och klättrade upp på en bro vid Motala ström och tänkte precis hoppa när en polis stoppade honom. Då brast allt och Lukas grät som han aldrig gjort tidigare. Han hamnade på psyket och när han kom hem till sin mamma berättade han allt och att han ville göra en könskorrigering.

– Mamma tog mig till en könsidentitetsmottagning i Linköping och den dagen vände mitt liv.

Det blev några jobbiga år med undersökningar, remisser, behandlingar och 22 år gammal opererades Lukas och han kunde äntligen bli den han alltid känt att han varit.

Lukas trodde att kampen var över efter könskorrigeringen, men insåg snart att han inte var välkommen på grund av sin bakgrund och för att bli accepterad började han dölja den.

– Jag skämdes extremt mycket. Jag hatade att vara transsexuell, jag ville bara vara kille.

Drömmen om att bli en riktig man, en macho, gjorde att han tränade stenhårt och sökte militärtjänstgöring på jägarförbandet. Han ryckte in och förstod ganska snabbt att hans egna fördomar kring det militära inte alls stämde.

– Jag var jätteorolig för att kliva in i duschen, men jag hade tidigt bestämt mig för att om jag vill göra något ska jag inte låta något hindra mig och här fick jag välja mellan jägarutbildningen eller duschen.

Farhågorna han känt inför värnplikten försvann snabbt – istället för hat möttes han av respekt och nyfikenhet.

– Det blev snack på plutonen och officerarna gjorde helt rätt, de kom och frågade mig hur jag ville att det skulle hanteras. De behandlade mig bara bra och jag kände att jag fick enorm uppbackning där.

Efter militärtjänstgöringen började Lukas en tvåårig utbildning till brandman, men skammen gjorde att han inte vågade berätta att han hade gjort en könskorrigering.

– Jag skämdes fortfarande och hatade att jag var född till tjej. Jag ville bara att Jennie skulle raderas och bad familjen slänga alla bilder som fanns på mig.

Under praktiktiden på utbildningen hamnade han på en station där skitsnack och nedvärderande kommentarer ofta förekom.

– De visste inte om min bakgrund och en dag började de prata om transsexuella och sa att ”en sån person aldrig skulle komma till den här stationen”. Där satt jag, men jag vågade inte säga något. Jag hade varit utanför hela mitt liv och var rädd att bli det igen.

Idag är Lukas 38 år och lycklig. Han lever det liv han drömde om som liten, men förklarar också att han fortfarande har svårt att lita på andra människor.

– Nu är livet bättre, även om det har satt sina spår. Jag tror aldrig man blir riktigt hel efter att ha varit med om så mycket som jag har. Jag har svårt att knyta an till människor och att lita på andra, för jag har blivit sviken så många gånger. Jag har svårt för sociala sammanhang och grupper. Jag är social och duktig i min roll som föreläsare, men det långsiktiga, att få en relation till vänner, har jag svårt med. Jag har inga vänner, förutom han som jag cyklar med, för jag knyter inte an till folk.

I flera år tränade Lukas triathlon och har bland annat gjort Ironman och Järnmannen i Kalmar sju gånger och varit med i åldersklasslandslaget i triathlon. Han var anmäld till årets tävling i Kalmar och siktet var inställt på VM på Hawaii, men tvingades ställa in Ironman på grund av skadeproblem.

– Jag har fått lägga ned triathlon helt eftersom jag får problem så fort jag springer. Nu cyklar jag bara, landsvägscykel och längre lopp. När det var Ironman i Kalmar cyklade jag 57 mil, mellan Göteborg och Stockholm!

Bonus Weekends Ia Sellerberg gjorde en intervju med Lukas Svärd efter målgången i Ironman Kalmar 2015.

2008 träffade Lukas sin blivande fru Karin. Det tog två månader innan han vågade berätta om sin bakgrund och könskorrigering.

– Jag blev jättekär direkt, men hade svårt för att berätta. Jag trodde inte att hon ville ha mig.

Det ville hon hon och tillsammans har de idag ett bra liv.

– Vad jag gör på fritiden? Jag umgås med min fru och jag fyller mitt liv med jobb och träning. Min fru är väldigt social och då måste jag följa med på sådant också, vilket är bra för jag måste öva på att vara med i sociala sammanhang.

Vad skulle du vilja säga till unga som känner att de inte får vara den de vill vara?

– Våga vara den du är och försök vara stark. Det blir bättre, det blir det. Det kommer att finnas motstånd och man måste ta sig igenom det, man får inte begränsa sig. Varje steg jag tog mig igenom gjorde mig starkare.