Löfte till leopard blir avstamp för debutroman

Han lovar att lära sig skriva, vara en god människa och lyda gud och sin far. Leoparden skonar honom, men först påminner han honom om hans löfte: ”Gud tar inte lätt på brutna löften och döden driver alltid in sina skulder.”

Många år senare är pojken en vuxen man som lever med fru och barn i Dar es-Salaam i Tanzania. Kanske är det löftet till leoparden som har gjort honom till den han är: en glädjelös man, en som tvångsmatar sina barn med ord och försöker bekämpa potentiella synder med disciplin och ännu mer disciplin, hela lördagar med läxläsning och bönestunder. Han är sinnebilden för en far som vill föra sina barn på rätta vägar men i stället driver dem ifrån sig.

Hans dotter Adi är fem år och försöker göra sina föräldrar till lags, men ibland klarar hon inte av det. Ibland vill hon inte ens klara av det. En dag visar sig gud för Adi. Han är en allvarlig pojke med glasögon som sällan svarar på frågor men skriver upp allt i sin bok.

”Varenda tanke, varenda önskan. Jag har kikat på hans lista. Jag har försökt sudda bort ’stal pengar ur pappas ficka’.”

Kayo Mpoyi kom till Sverige som tioåring, men hennes debutroman utspelar sig helt och hållet i Tanzania. Berättelsen om den lilla flickan Adi och hennes stora familj spänner över hela den språkliga skalan från rak realism till drömlik surrealism. Ett genomgående tema är ambivalensen inför det och dem som gått före: arvet, eller är det arvsynden? Gång på gång misslyckas människor med att vrida sig ur det förflutnas grepp. Adis pappa ger sitt yngsta barn namnet Mai för att hans egen farmor ska kunna vila i frid och familjen ska slippa olyckor, men Mai föds med en kronisk sjukdom. Också Adis namn har gått i arv. Hon delar namn med en syster som dog. Kanske av ett sår, eller malaria, eller en förbannelse.

Det finns en underström av oro och hot i Adis liv, som förstärks av Mpoyis sätt att skriva i korta sjok, med scener och handlingstrådar som ibland avbryts abrupt. Utsattheten i vardagen, den ”lilla” världen, går igen i större skeenden och oförrätter som på olika sätt har format Adis föräldrar och familjens egentliga hemland Zaire (nuvarande Kongo-Kinshasa).

”Mai betyder vatten” är en roman som vill mycket och drar åt för många håll samtidigt. Det jag ibland saknar är en riktning, en tydligare framåtrörelse i stället för de många utvikningarna och omtagen. Mpoyis rapsodiska stil gör också att hennes gestalter i viss mån blir utbytbara. Adi utgör ett starkt centrum, men runt henne passerar människor mest revy, som en sorts allegoriska sagofigurer i historiens stora kretslopp.