Liberalt ödesval
Mindre än en månad efter det att Liberalerna varit med och möjliggjort en fortsatt rödgrön regering i Sverige meddelar Jan Björklund att han lämnar partiledarskapet i samband med höstens landsmöte.
Jan Björklund som under den förra mandatperioden vägrade ingå blocköverskridande uppgörelser med Socialdemokraterna ifråga om energi och försvar, har nu bundit upp sitt parti till ett samarbete som delar Liberalerna.
Att Jan Björklund deltog i begravningen av alliansen kan te sig något paradoxalt. Även om Liberalerna ibland under regeringsåren framstod som Alliansens svaga länk är Björklund den mest högerliberale ledare som partiet någonsin haft.
Den politiska ambitionen har uttryckligen varit att vinna allmänborgerliga väljare i storstäder med universitetsutbildning med ett budskap om avskaffad värnskatt, mer kärnkraft, satsningar på försvar och ett starkare EU. Liksom den mer traditionella folkpartifrågan, skolan, där Björklunds insatser varit betydelsefulla. Där knöts budskapet också till socialliberala värden, som klassresa och social rörlighet.
En partiledares viktigaste roll är att hålla samman partiet. Liberalerna är ett parti som rymmer en rad olika idétraditioner och rörelser. Där finns den lilla klicken frisinnade, de många storstadsväljarna och kopplingen till starka liberala opinionsbildare utanför den formella partisfären. På vägen mot att bli ett allt mer urbant parti för rörliga och välutbildade byttes det gamla namnet Folkpartiet ut mot Liberalerna. Det speglade en rörelse bort från breda folklager och landsort till ett smalare principfast storstadsparti. Mycket riktigt saknar Liberalerna i dag nästan hela den gamla väljarbasen utanför storstadsregionerna. Göteborgsliberalismen är ett minne blott. Det västerbottniska frisinnet läser man om i historieböckerna.
I Liberalernas politiska kultur hör öppen kritik mot ledningen till vardagen. Liberaler ogillar auktoriteter och ja själva partiorganisationen. Högt tonläge och intern kritik måste inte som i andra mer toppstyrda partier vara tecken på skyttegravskrig. Men den splittring som Jan Björklund var arkitekten bakom efter bakslaget i riksdagsvalet försvinner inte med hans exit.
Att beskedet kommer så långt före höstens landsmöte och inför både en EU-valrörelse och budgetförhandlingar indikerar att den interna kritiken även i ett liberalt partisammanhang blev för hård.
Liberalerna präglas också av en nygammal konfliktdimension. Det är inte socialliberaler mot kravliberaler av Björklunds sort utan en klyfta mellan vänster och högerliberaler som skär också tvärs igenom den liberala pressens ledarsidor. Men när Birgitta Ohlsson utmanade Jan Björklund om ordförandeskapet och hoppades knyta kretsen av ”vänsterliberaler” till sig visade det sig att gruppens storlek var överskattad.
Efterträdarfrågan blir komplex. Det är sällan det finns kronprinsar eller kronprinsessor i ett parti och denna gång kompliceras partiledarvalet av Januariöverenskommelsen.
Merparten av de namn som nämns i kretsen möjliga efterträdare - som Mats Persson, Johan Pehrson och Gulan Avci - ansåg att Liberalerna istället skulle stödja Ulf Kristersson som statsminister.
Väljs en person från den gruppen får vederbörande den svåra uppgiften att svara för en politisk parlamentarisk lösning som han eller hon inte själv står bakom. Med tanke på att regeringen driver en politik som den självt till stor del inte tror på uppstår ett minst sagt ovanligt styre, som kan beskrivas som de ovilligas koalition. Samarbetet med regeringen sker dessutom budgetår för budgetår vilket gör att frågan om Januariöverenskommelsen inte är gjuten i sten utan kan omprövas exempelvis på Landsmötet i höst. Ett landsmöte som även utifrån den liberala debattkulturens höga tak kan bli extra konfliktfyllt.
