Öppet brev till statsminister Stefan Löfven

Vi lever alltså under EU:s fattigdomsgräns, som ligger på 11 800 kronor i månaden efter skatt. Anser ni inte att vi svenska pensionärer ska ha rätt att åtminstone komma upp den fattigdomsgräns som EU satt upp.

Jag får ut 8 100 kronor i månaden efter skatt. Tror ni makthavare att det går att leva på en sådan summa?

Det gör det inte. I princip får man välja om man ska äta eller bo. Att gå till läkaren, tandläkaren, ta ut mediciner och så vidare är uteslutet och ju äldre man blir desto fler sjukdomar drabbas man av desto fler tandproblem uppstår, det är liksom naturens gång. Nya kläder och skor, när de gamla nötts ut till oanvändbarhet är också uteslutet. Det är som att plötsligt ha transporterats tillbaka till fattigsverige anno 1846, då när många av våra förfäder åt barkbröd. Ska vi verkligen ha det så här?

Det finns de som tycker att vi fattigpensionärer kan skylla oss själva. Vi kunde ha sparat. Vi kunde ha låtit bli att bli sjuka. Men så enkelt är inte livet. Många har inte haft möjlighet att spara ihop högvis med pengar. De har haft låga löner och haft fullt upp med att överleva för dagen. Sjukdomar som drastiskt drabbar våra kommande pensioner, är inte heller något vi rår över, de bara kommer. Ingen väljer att bli sjuk.

När vi sedan blir lovade ökade pensioner, så slutar summan på några fattiga kronor. Detta när pensionärer har halkat efter så katastrofalt, så det är tusenlappar som behöver tillsättas.

Jag ingår i Facebookgruppen ”Pensionärer i gula västar” och vi kräver ett nytt pensionssystem där alla pensionärer får minst 15 000 kronor i månaden efter skatt. Hur ställer ni er till det kravet?

Andra EU-länder klarar att förse sina pensionärer med pensioner som det går att leva på, så varför gör inte Sverige det?

Att förse Sveriges alla pensionärer med en enhetlig levnadsmöjlig summa där inga bidrag behövs skulle förenkla hanteringen av pensionerna och få ner kostnaderna för den hanteringen med astronomiska summor som kunde gå direkt i pensionssystemet.

Jag är så otroligt besviken på mitt land och dess makthavare. Jag har levt här i alla mina 65 år. Jag har sett hur det blivit ett allt bättre land att leva i för alla. Jag har sett jämlikheten öka och klasskillnader försvinna, ingen behöver stå med mössa i hand och be om allmosor. Det är sorgligt att se hur allting försämras. Och det är definitivt sorgligt att se hur Sveriges far- och morföräldrar behandlas. Jag är bittert besviken.

Vad tänker ni göra åt våra pensioner? Och när?

Jag förväntar mig förstås svar på alla mina frågor.

Anita Hultgren