Bättre att Pride kommersialiseras än politiseras

Länge var Pride något förbehållet storstäderna. Hbtq-personer i landsorten fick färdas till Stockholm om de ville delta. I år arrangeras ett fyrtiotal festivaler från Kalix och Kiruna i norr till Landskrona och Lund i söder. De flesta har en pridefestival inom rimligt avstånd.

Pridefestivalernas utbredning går hand i hand med den förändrade synen på hbtq-frågor. Ingen opinionsförändring efter millennieskiftet har gått lika snabbt som inställningen till hbtq-personers rättigheter.

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, kallar det för ”en av de mest genomgripande opinionsförskjutningar som har ägt rum i närtid”. Undersökningar från SOM-institutet i Göteborg visar att alla grupper av partisympatisörer har blivit mer positiva till hbtq-personer sedan 1998.

Även inom partierna har det skett en stor förändring. Varje riksdagsparti, förutom Sverigedemokraterna, har ett hbtq-nätverk. I dag väcker det mer frågor om en partiledare låter bli att tåga i Prideparaden i Stockholm än om den marscherar med regnbågsflaggan i hand.

Samhällsaktörer och företag är också ivriga med att visa att de stödjer Pride. Ivern kan ibland gå lite väl långt. Som när kommunala bolag, som Kalmar Vatten och Kalmar Energi, agerar partner till Kalmarsund Pride utan någon närmare tanke på om det är förenligt med deras uppdrag.

Eller som när övergångsställen, exempelvis det utanför köpcentret Baronen, målas i pridefärgerna – något som strider mot Vägmärkesförordningen som stipulerar att vägmärken ska vara vita eller gula.

Inom vänsterkretsar har det förekommit kritik mot att Pride har blivit allt för kommersialiserat, att det har blivit ett skyltfönster för företag att visa upp sina loggor tillsammans med regnbågsflaggan. Men kommersialiseringen av Pride borde vara något att glädjas åt. Den visar att människor som lever i regnbågsfamiljer inte betraktas som en perifer och irrelevant grupp, utan kunder bland andra.

Utan företagen skulle det dessutom vara svårare för en del av landets festivaler att gå runt ekonomiskt. I samband med Stockholm Pride stod sponsorerna för 20 procent av intäkterna.

Det är inte de regnbågsfärgade reklamflaggorna som är problemet, utan politiseringen av hbtq-rörelsen. Magnus Kolsjö, bördig från Kalmar och med bakgrund inom Kristdemokraterna, lämnade sin roll som tillförordnad förbundsordförande i RFSL tidigare i år på grund av att vad han beskriver som en vänstervridning inom organisationen.

Det är inte första gången som Pride eller hbtq-rörelsen får kritik för intolerans gentemot dem som inte identifierar sig som vänster.

Men frågor som rör hbtq-personer borde inte reduceras till att handla om höger och vänster. Pride Kalmarsund har förvisso flera partier bland sina partners: Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet. Det kommer säkert att viftas med åtskilliga partiflaggor i paraden som tågar genom Kalmar nästa lördag. Fast till skillnad från Prideveckan i Stockholm förekommer åtminstone inga kandidatutfrågningar eller politiska debatter – trots att den äger rum mitt i valrörelsen.

Det är uppfriskande på något sätt, särskilt efter debaclet i Stockholm där SD fick representeras av en plastelefant i en partiledardebatt i RFSL:s regi. Pride får gärna vara en folkfest i stället för ytterligare ett tillfälle för partipolitisk positionering.