Drag - inte bara en lek med kvinnliga och manliga normer

Det är lördag kväll och det dansas för fullt på Söderport i Kalmar. Gästerna har glitter i håret, färgglada peruker på huvudet och stora leenden på läpparna. Klubb Conqueer – Kalmars enda queerklubb – har tagit över stället.

Den här kvällen är alla inbjudna att testa ”Lipsync, for, your, LIFE!”: en tävling där man bestämmer vem som är bäst på att uppträda – genom att mima en låt. Dragdrottningarna Imaa Queen och Lavender Whip ska visa hur det går till.

Först kommer Lavender Whip – klädd som en vuxen version av Wednesday Addams med kort klänning och svarta lackstilettklackar som är minst 15 centimeter höga – in på klubbgolvet som fungerar som kvällens scen. Hon börjar mima till Bebe Rexhas I’m gonna show you crazy och stirrar intensivt på publiken. De jublar.

Plötsligt avbryts musiken. Tjejbandet Bubbles låt Happy Girl börjar spelas – en total motsats till Lavender Whips intensiva musik. In hoppar Imaa Queen iklädd en gul aftonklänning som lyser under klubblamporna. Peruken är stor och blå.

– Oh my god, skriker en person i publiken.

Imaa Queen har smidigt dragit av sig sin gula klänning och avslöjat en till outfit därunder: en guldig, glittrande body värdig en popstjärna. Publiken blir galen – de skriker och busvisslar. Dragdrottningen sätter sig förföriskt i knät på en av åskådarna, som snabbt dras upp för en dans på scenen. Det är en explosion av glitter och glädje.

Tack vare det globala fenomenet RuPauls drag race har drag – underhållningsformen där en person använder sig av sociala attribut och symboler för att tänja på gränserna mellan manligt och kvinnligt – nu blivit mainstream. Drag handlar ofta om att underhålla eller att uttrycka en del av sin identitet på ett lekfullt sätt.

– I dag är drag så brett att man inte behöver klä ut sig till ett kön, utan man kan bli en varelse eller vara könlös, understryker Adam Spjuth, känd som Imaa Queen.

Spjuth är en av få dragartister som uppträtt i Kalmar och han berättar att drag har gjort honom till personen han är i dag.

– Jag känner alla mina vänner genom dragen, utan den hade jag inte vetat vem jag är. Så drag är i princip mitt liv, säger han.

Människan har troligen klätt sig i kläder kodade för det motsatta könet ända sedan man började använda kläder, men termen drag har sina rötter i teatern. Redan på Shakespeares tid spelade män kvinnoroller i kvinnligt kodade kläder, då kvinnor inte fick stå på scen.

Namnet på underhållningsformen kommer förmodligen från engelskans drag (att dra), då männens klänningar drog över golvet när de spelade kvinnor. Snart blev det ett sätt för män – främst homosexuella men även kvinnor och straighta män utövar drag - att uttrycka en annan sida av sig själva. Om man tänjer på gränserna med de feminint kodade symbolerna kallas man dragdrottning, gör man det med maskulint kodade symboler kallas man dragkung.

Dragens växande popularitet kan väldigt enkelt förklaras med att ju mer HBTQ+-rörelsen har accepterats i samhället, desto mer har drag blivit mainstream.

I Sverige var det dragshow–gruppen After Dark som gjorde underhållningsformen folklig. Den startades 1976 av bland andra Christer Lindarw och Lars Flinckman och de öppnade snart Stockholms-klubben med samma namn. Vad som följde var utsålda uppträdanden på Hamburger Börs, tv- framträdanden och såklart Melodifestivalen 2004 där de tävlade med låten La Dolce Vita.

I dag är amerikanska dragdrottningar världskändisar tack vare realitytävlingen RuPauls drag race. I den amerikanska tv-serien, som skapades 2009, tävlar dragartister mot varandra för att kröna USA:s nästa dragsuperstjärna.

De tävlande – som främst framställer sig som kvinnor – måste behärska allt från smink, sömnad, design och komik till sång, dans och låtskrivande. Sedan säsong fyra, av i dag elva, har vinnaren bland annat fått 100 000 dollar i pris. Det är från denna serie Klubb Conqueer fick inspirationen till ”Lipsync for your life”: seriens deltagare elimineras genom att mima samma låt – samtidigt. Den som bedöms sämst åker ut.

Serien RuPauls drag race leds av dragstjärnan, författaren och artisten RuPaul: en av världens mest kända drugor – ett annat ord för dragdrottning. Han är en av seriens skapare och utsågs till en av de 100 mest inflytelserika personerna i värden av tidningen Time 2017. När New York Magazine rankade de mäktigaste dragdrottningarna i USA 2019 var samtliga deltagare från tv-showen.

Serien har en egen dragmässa (PuPaul drag con), en föreställning som reser över hela världen (och som till och med stannar i Sverige) och termer som ”shade”, ”werq” och ”t” har tagit sig in i det engelska språket tack vare seriens framgång. Det går inte att förneka dragens plats i populärkulturen.

Men en av de största ingredienserna i dragen, och tv-serien, är komik. RuPaul är den allsmäktige domaren i realitytävlingen och det finns ett enkelt trick för att stanna kvar så länge som möjligt i den: få henne att skratta. Alla utmaningar sprudlar av komedi och en av de populäraste är Snatch Game, där deltagarna klär ut sig till kändisar och tävlar i att ge så roliga svar som möjligt på RuPauls frågor. Den som står för den bästa underhållningen vinner.

Även Adam Spjuth, som uppträdde i Kalmar som Imaa Queen, betonar att komiken är en av de största bitarna inom dragen.

– Är inte drag kul är det oftast inte intressant längre. Drag handlar om att driva med könsrollerna, säger han och understryker:

– Men drag grundar sig i en politisk situation, speciellt i Stonewall-upproret. Om folk säger att drag inte är politiskt är de ute och cyklar.

Det är den 28 juni 1969 i New York. Strax efter midnatt gör sig polisen redo att genomföra en razzia mot The Stonewall Inn, en maffiaägd sjaskig bar som är populär bland stadens HBTQ+-personer. Detta är en del av vardagen: ett sätt för korrupta poliser att tjäna pengar genom att utpressa pubägarna. De brukade rada upp klientelet och tvinga dem att visa sina ID-kort för att avslöja sitt ”riktiga” kön – polisen hade nämligen som vana att gripa de personer vars kläder inte matchade det juridiska könet.

Men den här gången får pubbesökarna nog.

De kastar småmynt och flaskor mot polisen och skriker ”gay power!”. Vad som följer är fyrtiofem minuter av kaos där poliserna tar skydd i baren de stormat. Den nästintill totalförstörs. När fler poliser kommer till platsen för att hjälpa sina kollegor möts de av ett led av demonstranter som blockerar gatan: armarna länkande och som sparkar sina ben som can can dansare. När bråket lägger sig är slagord som ”Drag Power” skrivet på The Stonewall Inns fasad.

Detta är början på flera dagar av protester som i sin tur var starten på den moderna Pride-rörelsen. Två av personerna som var först att kasta flaskor var transkvinnorna Sylvia Rivera och Marsha P. Johnson – självutnämnda dragartister.

Kalmarbördiga skådespelaren, dragartisten och queerprofilen Robert Fux förklarar att drag är en av HBTQ+-personers konstarter.

– Det är vårt sätt att ventilera smärta och att få skratta över hur galna saker är. Ända sedan Stonewall-upproret då dragdrottningar sa ifrån, kastade klackarna och gick emot polisen så har drag varit gatans konstform.

I dag är Robert Fux anställd på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Han är den första dragartisten att få en fast anställning på en institutionsteater. Där använder han dagligen ett ”dragtänk” när han skapar nya rolltolkningar: med drag kan han leka med hela paletten av manligt och kvinnligt – och allt däremellan.

– Vi lever fortfarande i ett samhälle som är oerhört uppdelat i manligt och kvinnligt och är sjukligt besatt av kön. Att på något sätt förstöra hela den här könsmaktsordningen är något av det viktigaste vi behöver göra. Vi människor är mycket större än rosa och blått. Vi är regnbågens alla färger.

Fuxs första möte med drag var i mammans badrum. Det blev hans första loge och moderns kläder blev de första scenkläderna.

– I en liten stad som Kalmar finns det sällan rum på gator och torg där man kan känna sig helt trygg och säker, så då måste man skapa sig de rummen själv. Det gjorde jag med hjälp av en kajalpenna, ett läppstift och en torr mascara. Med hjälp av de verktygen målade jag fram hundratals olika karaktärer i ansiktet och befriade mig själv, säger han.

Fux gick i gymnasiet när han berättade för sina föräldrar att han var homosexuell. Sedan kontaktade han Barometern och i ett två sidor långt reportage kom han ut för allmänheten. När han skulle gå modell på Göteborgs modemässa – i drag – kontaktade han tidningen igen. Barometern följde med.

– Drag är ju att osäkra olika typer av rum. Det fick jag verkligen vara med om. Jag började gå ut med kompisar och då var jag den enda som var invirad i gaffatejp, duschdraperier och kilovis med smink, berättar han.

När han flyttade till Stockholm gick han från att göra drag ”i miniformat” till att hamna mitt i smeten. Han vann Miss Pride 1999 och var med i draggruppen Cunigunda – en utbrytargrupp från After Dark som utmanande ”vackernormen" i svensk drag – och började turnera i hela Sverige. Stadshotell, Hamburger Börs, Globen, kungafamiljen – nämn en plats och Fux har uppträtt där. Han anslöt sig också till teatergrupper och arbetade med dem på dagarna, kvällarna tillbringades som dragvärdinna på olika gayklubbar.

– Drag har varit avgörande för att vi i HBTQ-rörelsen har överlevt på olika sätt. Det har varit ventilen för att orka gå till jobbet på måndagarna som många har gjort och blivit förtryckta och utstötta. Att orka leva ett dubbelliv eller stå ut med trakasserier, mobbning och våld, betonar han och fortsätter:

– Drag har varit verklighetens dröm på något sätt. Det är viktigt och fyller fortfarande en viktig funktion i de länderna där de finns mycket gayklubbar. Vi har ju inte så många kvar i Sverige längre – tyvärr –så nu drömmer sig folk bort genom att titta på tv och RuPauls drag race istället.

Fux beskriver dagens dragstil i Sverige som ett efterskalv av After Dark: man ska likna en kvinna och vara elegant med slank midja, bröst och långa klänningar.

– Men man får inte glömma bort att drag har funnits i gaykulturen i Sverige långt, långt innan det. Jag beundrar Christer Lindarw mycket för det han har gjort. Utan After Dark hade vi inte haft någonting att älska eller reta upp oss på. De är verkligen showhästar som har jobbat och slitit i alla år. De var pionjärer på att blanda konst och politik. Det får man inte glömma. Vi dragdrottningar som finns runtomkring i Sverige har inspirerats eller reagerat på det som After Dark har gjort, eller helt skapat nya saker. Vi ska hylla varandra! Det är viktigt!

Fux tycker det är spännande vad serier som RuPauls drag race gör med synen på drag, då den flyttar in underhållningsformen i ”tacosoffan”. Måste man börja prata om appropriering? Kan vem som helst göra drag? Är en sak maskerad och det andra drag?

– Jag är jättenyfiken på sådana frågeställningar. Jag tycker också att drag handlar om en identitet i kroppen. Ett behov som inte bara kommer från att handla en glitterboa på Buttericks och att gå i en parad en gång om året. Drag är ett systerskap, det är en familj.

Att drag handlar om ”en identitet i kroppen” förväxlas ofta med att alla dragartister är transsexuella. Men Fux förklarar att då drag har en scenisk kvalitet skiljer det sig från transsexuellas kamp, även om transsexuella kan utföra drag.

– Drag sker ofta i mötet med en publik. Det är någonting helt annat än att arbeta med en identitetskamp. När jag var liten brukade man säga att en transvestit klär om sig, en dragdrottning klär ut sig och en transsexuell bara klär sig. Drag för mig handlar om att stå på en scen, vare sig den är jättestor eller en banankartong.

Han betonar också att det är en skillnad att vara dragdrottning och dragshowartist. Den första är alla som går i drag – vare sig det är på stadens gator eller hemma i vardagsrummet. Den senare jobbar på olika sätt sceniskt.

Men att vara dragartist är inte alltid så glamoröst som tv-serier som RuPauls drag race får det att verka. Fux betonar att de sliter hårt: byter om på handikapptoaletter och går flera timmar med korsetterad midja – i tjugofem centimeter höga klackar – utan att kunna dricka vatten. Men han berättar att det även finns även en fysisk fara.

– Vem som helst kan vara dragdrottning för en kväll, men att vara dragshowartist kanske också handlar om att riskera att bli nedslagen efter att man har varit glamorös på en klubb. Jag vet ju många av mina systrar som har blivit nedslagna och hotade. Då är det inte bara glam, fest och underbart utan då får man också smaka på vad drag gör när normsystemen är väldigt trånga i samhället, säger han och lägger till:

– I dag ser vi hur det mullrar vid horisonten och hur högerextrema tar mer och mer plats. Om bara ett par år kanske vi behöver ett nytt Stonewall-uppror i Sverige. Då behöver alla dragdrottningar samlas och skapa samma knytnäve underifrån igen, för att inte låta det gå för långt med hatet och intoleransen som sprider ut sig. Jag tycker att man ska stå med sina klackar på barrikaderna. Där mår jag bäst.

I Sverige är inte dragscenen lika stor som den är i till exempel länder som USA. Det är främst i de större städerna – Stockholm, Malmö och Göteborg – som man kan se dragartister uppträda. I Kalmar är det bara på Klubb Conqueer som man kan se underhållningsformen.

Klubben har arrangerats två gånger på Söderport. Först i november 2018. Då stod bokningsbolaget Frank Palms samt initiativet Briljanta tillsammans och Music & Event Management-studenten Emelie Panzio bakom den. Den andra kvällen hölls i april 2019 och arrangerades av Frank Palms och RFSL Kalmar län. Tanken med klubben är att ”skapa ett tryggt rum för HBTQ+ personer i Kalmar och närliggande orter”.

Varför är Klubb Conqueer den enda queerklubben i Kalmar?

– Jag tror helt ärligt att klubbägarna i Kalmar inte tror att det finns nog med publik för det, men vi kände att det måste finnas. Vi ville inte tjäna storkosing på att arrangera en HBTQ+-klubb, vi ville skapa en mötesplats, säger Linn Adolfsson, klubbens initiativtagare.

Hon beskriver kvällarna som förväntansfulla och positiva. Som ett ”moln av kärlek glitter och svett”.

– Det var inte klubb som var förväntad eller specifikt efterfrågad. Men när vi var samlade och såg känslan i rummet insåg vi att: det är ju det här alla alltid har velat ha.

Finns det planer för en till klubbkväll?

– Inte i dagsläget. Trots att det inte finns några konkreta planer så är det ett koncept som jag inte tycker ska försvinna. Det finns en enorm vilja att det ska bli en fortsättning.

Linn Adolfsson betonar att det behövs en queerklubb i Kalmar.

– Dessvärre tror jag att queerpersoner känner att de inte har någon plats där deras kultur representeras i Kalmar. Jag tycker att det är viktigt att budskapet ”älska dig själv och vem du vill” inte bara hörs under Prideveckan. Det ska vara ett stående moment.

Robert Fux drömmer om att det ska finnas en liten dragscen i varje mellanstor svensk stad.

– En kväll i månaden, med en öppen scen där vem som helst kan få gå upp och prova något nummer eller testa någon outfit. Det ska vara ett rum där man inte blir utskrattad och man kan känna sig trygg. Ett draglabb i varje liten stad. Det tror jag skulle skapa en fantastisk mångfald av drag, säger han och lägger till:

– Det behövs hela tiden eldsjälar som är beredda på att slita lite, inte bara gå på klubben. Bära kartongerna, åka och handla varmkorv. Det måste finnas någon som gör skitslitet också.

Adam Spjuth, som uppträdde som den färgsprakande Imaa Queen på Klubb Conqueer, beskriver kvällarna på Söderport med värme. Men resten av utgången var kall.

När den första kvällen avslutats sökte Spjuth sig vidare till andra klubbar i Kalmar. Med klackar, smink och en kreation gjord av speglar gick han på stans kullerstensgator – men attityden mot hans drag ändrades snabbt när han gått ut från Klubb Conqueers trygga dörrar. Han möttes inte längre av jubel och busvisslingar, istället träffade han ”mansidioter” och besvärliga vakter.

– Det är när man går vidare som man märker hur stängt Kalmar är. Rätt många personer beter sig respektlöst, inte bara mot mig utan mot kvinnor också. Generellt sätt så har jag svårt för machokulturen. Den har förstört för mig hela mitt liv, säger han.

Men i dessa situationer hjälper drag honom.

– När jag är i drag känner jag mig som en gudinna som ingen kan besegra. För även om de står och säger elaka saker till mig så vet de att de är i underläge, säger dragartisten Adam Spjuth och avslutar:

– Det finns inget de kan säga som kan trycka ner mig.