Vem har rätten att berätta?

En svensk arbetarklasskvinna börjar vandra i medborgarrättskämpen Angela Davis fotspår. Berättelsen i Anneli Jordahls nya roman "Som hundarna i Lafayette Park" var inte självklar ens för henne själv. För när annekterar en författare andra människors historia, frågade hon sig. Som en språngbräda in i debatten inledde hon boken med ett citat av författaren Toni Morrisson, om hur svarta skildras i litteraturen av icke-svarta.

Omdebatterat begrepp

I takt med att postkolonial teori har vunnit akademisk mark uppmärksammar allt fler stereotypa representationer, i musikvideor, berättelser och böcker. Men numera ser många också en risk att debatten slår över i ren essentialism, och cementerar redan förutbestämda identiteter.

Kan Majgull Axelsson till exempel skriva om Miriam utan att vara rom, undrade Lotta Lundberg nyligen syrligt i en krönika i Svenska Dagbladet. Där kritiserar hon också det tyska bemötandet av hennes roman "Skynda, kom och se". Man ansåg det "tveksamt om jag som svensk ska lägga mig i tyskt 30-tal, som kvinna befatta mig med (männens) politik, som vit kan ha en svart huvudperson och med normallängd över huvud taget får skriva om kortväxta".

Förenklad debatt

Även författaren Lionel Shriver vände sig nyligen mot begreppet under en litteraturfestival i Brisbane, med orden: "Att försöka förflytta den personliga erfarenhetens gränser är en skönlitterär författares jobb".

Det är dock ett förenklat bemötande av kritiken, menar litteraturvetaren Judith Kiros.

Okunnighet värre

I Anneli Jordahls roman dör den 60-åriga kvinnans man i en arbetsplatsolycka. Via Svarta Pantrarna hittar huvudpersonen orden för känslan av hur lite svenska arbetares kroppar är värda.

Hennes grundprincip är ändå att författare ska kunna gå in i huvudet på vem som helst. Annars hade hon exempelvis inte kunnat skriva om överklasskvinnan Ellen Key, vilket vissa inte heller tyckte att hon skulle.

Poängen är att de flesta ibland blir beskrivna stereotypt i fiktionen. Vissa har dock mindre utrymme för att hävda det. Där ser Anneli Jordahl att identitetspolitiken har en viktig folkbildande roll. Men den kan också bli exkluderande.

Hätsk stämning

Bäst blir det om man kan diskutera eventuella stereotyper och gemensamt ta isär fördomar, tycker Anneli Jordahl. Samtidigt hindras samtalet av det allt mer polariserade debattklimatet.

Viljan att diskutera räcker inte heller alltid. En av författarna som intervjuats inför den här artikeln ber i sista sekund om att slippa vara med: de flesta reaktioner hen mött har visserligen varit positiva, medan andra har varit snudd på hatiska. Boken bygger på dokumentärt material, men författaren har själv inte samma erfarenheter som de skildrade. Vem har då tolkningsföreträde?

TT