Filmrecension: Sleepless

Precis i början av filmen refereras det till Quentin Tarantinos blodiga lilla mästerverk "De hänsynslösa". Även "Sleepless" handlar om luriga poliser som jobbar undercover och en misslyckad kupp som resulterar i en himla massa kroppsskador. Men exakt där slutar alla likheter. Det är obegripligt att skaparna av den här usla filmen - återkommer strax till det - frivilligt påminner publiken om en annan, bra film.

Handlingen, som bygger på en fransk förlaga, kretsar kring en handfull mer eller mindre korrumperade Las Vegas-snutar, en mesig halvkriminell kasinoägare och några parodiskt hårda knarklangare. Polisen Vincent (Jamie Foxx) är i inledningen inblandad i en knarkuppgörelse och i efterspelet blir hans son kidnappad av en av de bestulna langarna. Bryant (Michelle Monaghan), möjligen den enda hederliga snuten i Las Vegas, dyker också upp i handlingen, som i stort sett utspelas på ett gigantiskt kasino där unga snygga människor festar vilt. Trovärdigheten haltar direkt eftersom det inte finns en enda magväskeprydd pensionär vid en enarmad bandit i sikte. Det saknas även en rimlig anledning till att alla inblandade stannar på kasinot, där kroppar snart börjar staplas på hög.

Ett exempel: Den svårt knivskurne Vincent har lyckats frita sin son genom att lura en livsfarlig knarkkung. Fristen är kortvarig men tillräcklig för att de ska kunna ta sig i säkerhet. Istället tar Vincent tillfället i akt att pausa (!) i ett trapphus och ha ett moralstärkande försoningssnack (!) med sonen. Gissa om de blir fångade igen? Ganska snabbt blir det omöjligt att inte sitta och småfnissa varenda gång någon är på väg ut genom dörren till kasinot men sedan - argh så nära - ropas tillbaka in/ångrar sig/dödas eller blir infångad.

Trovärdighet är inte alltid ett måste. Men någon form av inre logik måste man kunna acceptera, även i halvskräpiga polisrullar.

TT